Gärna säkerhet men först en lön att leva på

Arbetarna i den statligt ägda bomullsfabriken CIDT i Bouaké, Elfenbenskusten, kämpar mot koloniala strukturer i bomullsindustin. Trots många säkerhetsrisker i arbetet är den viktigaste frågan för arbetarna en lönenivå som motsvarar levnadskostnaderna i landet.

Efter ett besök på CIDT:s huvudkontor, där jag tappat räkningen över hur många mellanchefer jag skakat hand och utbytt artighetsfraser med, har jag äntligen fått tillstånd att besöka bomullsfabriken och träffa medlemmarna i fackförbundet SYNTRA-CIDT. Fabriken, som har sina anor från kolonialtiden och startades av fransmännen i början på 1900-talet, har idag ungefär 500 anställda som arbetar med produktion, maskinunderhåll, transport, kvalitetskontroll och administration.

Paus i bomullsfabriken.JPG
Lunchpaus i bomullsfabriken

Drissa Sekongo, ordföranden för fackförbundet SYNTRA-CIDT visar runt mig på fabriken. Vi går runt bland rostiga lastbilar som väntar på lagning och jättelika balar med färdigförpackat bomullsfiber. Harmattan, den torra ökenvinden från Sahara, gör luften disig och får bomullstussar på marken att flyga runt som snö runtomkring oss. På ett lastbilsflak balanserar några arbetare på kanten för att lasta bomullsfiber som ska transporteras vidare till hamnarna i söder och senare till Asien och andra delar av världen för att bli till färdiga textilier. Det är lunchtid men inne i fabriken är arbetare i full färd med att övervaka maskinerna.

– Minsta lilla fel och du riskerar att förlora en arm eller ett ben i maskinerna, berättar Drissa Sekongo

balanserar på flak
En arbetare balanserar på ett lastbilsflak som lastas med bomullsfiber

Trots skyddsanordningar är det lätt att skada sig vid de stora tunga maskinerna som rensar, pressar och förpackar bomullsfiber berättar medlemmarna. Arbetet är fyskiskt tungt och luften i fabriken är dammig och full av partiklar från bomullen som kan skada lungorna. Fabriken tillhandahåller hjälmar, skor, andningsskydd och annan säkerhetsutrustning men det är fackets uppgift att se till att det finns tillräckligt till alla arbetare. Utan facket skulle fabriken förmodligen strunta helt i säkerhetsutrustningen, berättar Drissa.

-Fackets största utmaning är att höja lönerna för arbetarna, säger Edmond som är förtroendevald i SYNTRA-CIDT.

Efter att ha lyssnat på arbetarnas historier om kollegor som skadat sig i arbetet och besökt fabrikens lilla sjukvårdsklinik där läkaren berättat om alla arbetsrelaterade skador och sjukdomar han tar hand om varje vecka, undrar jag om inte högre säkerhet och bättre arbetsmiljö är en viktig fråga för facket.

-Visst är säkerheten viktig, men vi måste först och främst kunna försörja våra familjer. Lönenivåerna måste anpassas till de verkliga prisnivåerna i landet, säger Edmond.

-Om en arbetare inte kan betala hyran eller ge mat åt sina barn skapar det stress, oro och oförmåga att koncentrera sig. Det i sin tur ökar olyckorna på arbetsplatsen, berättar Drissa

– Om lönerna ökar kommer även olyckorna minska, fyller Edmond i.

Baxar bal
Den färdigpressade bomullen är tung att lyfta

Enligt medlemmarna i SYNTRA-CIDT är ett av de stora problemen med ekonomin i hela Västafrika att industrierna framför allt är inriktade på råvaruproduktion. Elfenbenskusten är den största kakaoproducenten i världen, en av världens främsta kaffeproducenter och en viktig bomullsproducent i regionen. Ändå är det en försvinnande lite del av all kaffe, kakao och bomull som faktiskt förädlas till färdiga produkter i landet. En chokladbit blir en ouppnåelig lyx för den som odlar kakao och bomullsfiber transporteras till Asien för att förädlas till färdiga textilier som transporteras till Europa där textilierna förses med färgglada ”afrikanska” tryck för att slutligen hamna på hyllorna i Elfenbenskustens exklusiva butiker. Efter att själv ha letat förgäves efter inhemskt producerade tyger, choklad och kaffe på Abidjans många marknader förstår jag vad medlemmarna i SYNTRA-CIDT menar.

-Det är ett ohållbart system. Inte konstigt att våra löner är så låga, säger Edmond.

I Elfenbenskusten som är Västafrikas snabbast växande ekonomi är kontrasten mellan det ”moderna Afrika” och det gamla ”koloniala Afrika” tydlig. Köpcenter och stora lyxlägenhetskomplex byggs över hela landet och stora multinationella kedjor är i full färd med att etablera sig i regionen. Samtidigt ökar klyftorna mellan de fattiga och rika mer och mer. Utanför lyxbutikerna står gatuförsäljare i hemmasnickrade marknadsstånd och säljer mobilt bredband, cigaretter och frukt till kostymlädda affärsmän och affärskvinnor som springer stressat mellan sina kontor i skyskraporna. Medlemmarna i SYNTRA-CIDT diskuterar den ekonomiska tillväxten i landet som uppskattades till hela 8% förra året enligt världsbanken. Det är inte alla som får möjlighet att ta del av den ekonomiska tillväxten.

-Var är pengarna? Vi vanliga bomullsarbetare har inte märkt av något av utvecklingen, säger Drissa Sekongo.

Yeo Nanhouessoul.jpg
Yeo Nanhouessoul, maskintekniker i bomullsfabriken, visar upp den färdiga produkten.

/Henna Halldén, UNI Global Union, Elfenbenskusten

Journalister riskerar fängelse om de kritiserar regeringen

Elfenbenskusten håller sakta men säkert på att lägga flera år av blodiga konflikter bakom sig och har idag återtagit sin position som västafrikas ekonomiska motor. Trots en stark ekonomisk tillväxt tycks pressfriheten i landet ligga efter den i övrigt positiva utvecklingen. Jag har träffat ett av journalistförbunden i landet, SYNAPPCI, för att prata om deras kamp för bättre arbetsvillkor och ett friare mediaklimat.

–  Vi har inte pressfrihet i Elfenbenskusten, berättar Yves Gouebe som är organisationsansvarig på SYNAPPCI.

Han säger att journalister riskerar avstängning och fängelse om de är för kritiska mot regeringen. Han får medhåll av de andra fackmedlemmarna vid bordet som alla har historier om kamrater som straffats för att de utfört sitt arbete. Yves berättar om den senaste incidenten som skedde i september, precis innan presidentvalet i Elfenbenskusten

– I samband med valkampanjen hamnade en av våra kamrater från SYNAPPCI i fängelse för att han påstods ha citerat presidenten felaktigt i en artikel.

För att försöka förbättra situationen för sina medlemmar har SYNAPPCI bland annat startat ett projekt för att uppmärksamma journalisters säkerhet i valtider. Målet var att etablera ett samarbete med den nationella polisen och få igång en social dialog med regeringen om pressfrihet och journalisters säkerhet.

SYNAPPCI
Några av medlemmarna i SYNAPPCI

Officiellt har regeringen uttalat sig om att pressfrihet är en prioriterad fråga och flertalet lagar har stiftats de senaste åren i syfte att stärka pressfriheten i landet. Medlemmarna i SYNAPPCI berättar att våldet mot journalister visseligen har minskat men så länge regeringen försöker tysta ner kritiska röster har landet en lång väg kvar att gå innan journalister kan utföra sitt jobb utan att riskera sanktioner.

I samband med presidentvalet i oktober riktade människorättsorganisationen Amnesty International skarp kritik mot myndigheterna i landet för deras brutala metoder för att tysta oppositionella. Ett 60-tal personer, varav några journalister, uppges ha blivit godtyckligt arresterade. Även organisationen Freedomhouse, som övervakar politisk frihet och demokrati i världen, menar att Elfenbenskusten bara är delvis fritt när det kommer till pressfrihet.

Mediautbudet i landet är stort men det är de statligt kontrollerade medierna som dominerar mediemarknaden. Yves berättar att det finns över 90 mediaföretag i landet varav dom flesta är dagstidningar.

– Antalet radiostationer, nyhetsredaktioner och tv-stationer är en indikator på demokrati. I Elfenbenskusten har vi ett stort mediautbud MEN eftersom att både radio och TV är så hårt kontrollerade av staten är det här ett problem för demokratin, säger Yves.

Idag är det bara statligt ägda ägda radiokanaler som har rätten att sända politiska debatter och intervjuer med presidentkandidater och politiker. Dessutom är de båda nationella TV-kanalerna statliga.

– Trots att möjligheten finns för vem som helst att starta en dagstidning eller en radiokanal är det här ett sätt att kontrollera vilken information allmänheten får ta del av, berättar Serge Adams Diakité som är ansvarig för internationella frågor på SYNAPPCI

En av de viktigaste frågorna för SYNAPPCI, som är ett fackförbund för journalister i den privata mediesektorn, är högre löner.

-Journalister som arbetar för statliga medierna tjänar oftast mer än dubbelt så mycket som journalister i den privata sektorn, berättar Serge.

Serge som själv är frilansande journalist berättar om hur han får kämpa för att kunna försörja sig på sitt yrke. Om alla journalister, både inom statlig och privat sektor, skulle arbeta på samma villkor skulle även kvaliten på de privatägda tidningarna och radikanalerna förbättras. Det i sin tur skulle leda till ett bättre mediautbud och ökad pressfrihet tror han.

 

/Henna Halldén, UNI global union, Elfenbenskusten.

 

Facklig kamp i ett av världens farligaste länder

ILO:s kärnkonventioner reglerar rätten att organisera sig och arbeta fackligt. Trots det kränks de fackliga rättigheterna varje dag. Luis Chavez är facklig ledare för federationen FESITRASMMAR i Guatemala och besökte Panama i slutet av januari i år. Jag träffade honom för att prata om situationen i ett av världens farligaste länder för dem som arbetar för fackliga och mänskliga rättigheter.

Från år 2000 och framåt har minst 12 erkända fackliga ledare mördats i Guatemala. Landet tillhör ett av de tio värsta länderna i världen för fackligt aktiva, enligt den Internationella fackliga samorganisationen (IFS) rapporter. De arbetare som väljer att engagera sig fackligt löper risk att utsättas för hot, väpnade attacker eller att mördas och rättssystemet som borde skydda dem är mycket bristfälligt.

Luis förklarar:
– Den fackliga ledaren kämpar för arbetarens rättigheter, för de fattigas rättigheter, och är därför också den tydligaste ledaren för klasskampen, vilket hotar de som innehar den ekonomiska och politiska makten i landet idag.

Luis beskriver ett demokratiskt underskott och ett nära förhållande mellan de ekonomiska och politiska makthavarna, samt etablissemangets våldsamma, men förtäckta, metoder för att bibehålla sin maktposition. Eftersom våld utmärker vardagen i Guatemala kan politiska mord enkelt förkläs till exempelvis gängrelaterade avrättningar eller vanligt gatuvåld, enligt Luis.

Skogssektorn en nyckelsektor för den fackliga kampen i Guatemala

Trots att hela 17 fackföreningar är anslutna till federationen FESITRASMMAR har bara tre av dem giltiga kollektivavtal idag. De har lyckats få igenom att det ska finnas dricksvatten på arbetsplatserna, och att arbetarna ska ha ett någotsånär adekvat utrymme där de kan äta lunch, men några löneökningar att tala om eller andra förmåner är mycket svåra att få till stånd.

Federationen har på andra sätt arbetat för att förbättra villkoren för skogsarbetarna i Guatemala, till exempel genom att driva på en lagändring som skapade incitament för att bedriva småskaligt skogsbruk. De stora skogsföretagen och markägarna motsatte sig lagändringen. På många sågverk där facket arbetat för att organisera arbetarna har arbetsgivarna hotat de anställdas familjer.

– Företagarna jämför fackligt aktiva med gerillasoldater. Och gerillasoldater ska mördas, säger Luis.

Luis ser dock skogssektorn som en viktig alternativ utvecklingsväg för Guatemala, i synnerhet om de lyckas återplantera skog. Skogssektorn är inte lika exploaterad  eller hårt kontrollerad som andra sektorer och utgör således ett strategiskt viktigt område för det fackliga arbetet.

Luis värdesätter det stöd som det internationella samfundet och det Globala facket för bygg- och träarbetare (BWI) erbjuder.

– Den internationella solidariteten har varit mycket viktig, avslutar Luis.

/Cecilia Grabos, BWI Panama

1380144_10200841837463367_975145683_n (2)
FESITRASMMAR säger nej till brotten mot arbetarnas rättigheter: ”Tillsammans bygger vi ett rättvist och solidariskt samhälle!” Foto: BWI:s arkiv.

 

 

Mot en jämställd framtid i Myanmar

Under min tid här i Myanmar så möts jag varje dag av flertalet svårigheter som jag inte är van vid. Slavliknande arbetsförhållanden, fattigdom och misär. Men det finns även problem här som är väldigt bekanta och som även existerar mer eller mindre i hela världen.

Även i Myanmar har kvinnors rättigheter och status i samhället hamnat på efterkälken. Det talas om kvinnan som en Second class citizen och efterföljare till landets män. Så landskapet är tyvärr enormt patriarkalt.

I regeringen är över 90% av de sittande män och tyvärr syns samma trend även hos de fackliga organisationerna. Men dessa organisationer, dels inhemska men även internationella, lägger i dagsläget enormt fokus på att i tidigt skede av landets arbetarrörelseutveckling förändra bilden och lyfta upp fler kvinnor i ledarroller.

Jag har vid flertalet tillfällen deltagit i workshops och utbildningar runt just dessa frågor, dels under Confederations of Trade Unions Myanmars (CTUM) regi, men även i samband med Friedrich Ebert Stiftung (FES) och International Labour Organization (ILO).

Under samtliga utbildningar har jag alltid slagits av den enorma passionen och drivkraften bakom arbetet som varje deltagare besitter. Oavsett vilken kunskapsnivå man ligger på så är det alltid med en enorm vilja att förändra framtiden.

 

Under två dagar har jag fått lov att delta i en utbildning som fokuserar på att stötta och utbilda framtida kvinnliga fackliga ledare. Dessa dagar sker i samband med min egen organisation IndustriALL och även CTUM.

Vi har denna gången rest över halva Myanmar i en minibuss, en resa som tar 12-14 timmar enkel resa, till Monywa, en liten stad i Sagaing regionen. En region som till stort del är beroende av en aktiv gruvindustri. Guld, koppar och jade är ett par resurser som det arbetas flitigt för att få fram i regionen. Tyvärr ofta utan respekt för miljön, hela berg jämnas med marken för att få fram landets resurser.

 

 

DSC_0482.JPG

Ett av de få bergen i regionen som står säkert, eftersom det konverterats till en helig plats

 

 

Eftersom Sagaing är en gruvregion så är det föga förvånande att nästan hälften av deltagarna kommer från gruvsektorn, även representanter från textil-, hushåll-, jordbruk- och byggnadssektorn närvarar. Dagarna hålls i största del av en kollega från IndustriALL. Lorna Ferrer, en kvinna med bakgrund från Filipinerna, och ansvarig för kvinnofrågan inom organisationen. Kunnig och vältalig tar hon golvet och håller alltid samtliga deltagare väldigt involverade. Hon påtalar vid flera tillfällen att utbildningen inte handlar om att man vill ta över världen från männen, hon säger lugnt att utbildningarna handlar om att göra världen mer jämlik. Att skifta vyn av att kvinnor ska vara hemmafruar och följa sina män till en syn av att vi alla håller lika högt värde och bör behandlas därefter.

 

DSC_0365.JPG

”Vi vill inte blir mäktigare än våra män, vi vill bara ses som jämlikar” – Lorna Ferrer

 

Vi har även en kvinna ifrån ILO närvarande, Joni som hon heter, är från Kanada och är också väldigt aktiv i att bygga kunskap och styrka i framtidens kvinnliga ledare. Hon håller i en väldigt populär och bra övning under dag ett. Efter att jag och Joni rollspelat hur man kan sköta en diskussion på sin arbetsplats för att övertala sina manliga kollegor om vikten av att arbeta för jämlika vilkor så får deltagarna göra detsamma. Man får träna på sina argument genom en ”speed dating” övning. Där deltagarna får sitta mitt emot varandra och under en minut argumentera för varför kvinnor bör ha lika rättigheter på arbetsplatserna och i ledarroller. Efter en minut får deltagaren mitt emot ge feedback på vad som var bra och vad som bör förbättras för att argumenten ska nå fram. Sedan skiftar man och rollerna blir omvända. Denna övning gör man 3 gånger, när båda sidor fått argumentera mot varandra en gång så skiftar man också deltagare. På detta viset får man träna sina argument mot tre olika personer, samt att man får feedback med tre olika uppfattningar.
Första ronden var ganska tystlåten, många av deltagarna är helt nya i den här typen av arbete och känner sig inte speciellt säkra när det kommer att tala inför folk. Men någonting häftigt händer under övningen, allt eftersom ronderna går förbi så ökar ljudvolymen markant i lokalen. Deltagarna blir säkrare och säkrare på sina argument och mer och mer involverade. Samtidigt hålls det under hela tiden en fantastisk stämning av skratt och leenden, man knyter kontakter och blir goda vänner under hela dagen som går.

 

DSC_0219.JPG

En övning för att bygga självförtroende leder också ofta till härliga situationer med hjärtliga skratt

 

Utöver flera olika övningar som kom att skapa trygghet och säkerhet i både argument och kunskap, så diskuterades flera viktiga ämnen runt kvinnors situation i Myanmar idag. Orättvisa löner, dålig säkerhet vid barnafödsel, sexuella trakasserier, dålig sexualkunskap (vilket också bidragit till en ökad grad av HIV/AIDS i landet) och framförallt pratas det om att kvinnans arbete ses som mindre värt. Ett exempel är kvinnor som arbetar inom textilsektorn. Arbetar man som sömmerska så är lönen nästan uteslutande extremt låg, detta för att arbetet ses som en förlängning av sysslorna man förväntas göra hemma.
Synen på kvinnor i Myanmar idag påminner tyvärr väldigt mycket om synen vi hade i Sverige för inte så längesedan. Utöver ett arbete på 8 timmar eller mer per dag, så ska man även sköta hemmet. Barnen skall göras redo för skolan, mat ska lagas, kläder ska fixas, det ska tvättas/diskas/städas och eventuella äldre familjemedlemmar ska skötas om. Allt detta ses som jobb för landets kvinnor. Många lyfter under dagarna problem att hinna med allt, framförallt så lyfts problemet att hinna med sitt fackliga arbete. Det lyfts även problem med familjemedlemmar som ställer sig i vägen, då man förväntas sköta hemmet så vill ofta ens respektive inte att man ägnar tid åt annat.

Men dessa är starka deltagare, varenda en! Under dagarna så gör man upp planer för hur man ska arbeta framåt. Hur förändrar man den sociala uppfattningen om kvinnor? Är en stor fokuspunkt.

Som tidigare nämnt är många nya, vid utbildningens början saknade man grundläggande kunskap om organisering och även i många fall varför detta arbete är så viktigt. Många levde helt enkelt under den sociala uppfattningen att hushållsarbete var kvinnans lott i livet.

Men vid slutet av dag två har det hänt mycket. Istället för de timida tysta deltagarna vi såg vid början av dag ett är det nu rakryggade, målmedvetna individer som sitter framför oss. När det blivit dags att avsluta så ger vi chansen till våra deltagare att prata om vad man har lärt sig och vad man hoppas på i framtiden.

 

Det är imponerande att se människor som aldrig talat inför en större folksamling tidigare ställa sig upp och tala om dagarna. Vissa är enormt nervösa, något som får mig att tänka tillbaka till första gången jag var tvungen att tala inför folk, benen skakar, rösten darrar och man tappar gärna tråden. Men oavsett, så reser man sig och gör sitt bästa försök. Bara det är häftigt att se.

 

Det talas varmt om dagarna vi har haft tillsammans, man har fått mycket ny kunskap om såväl rättigheter/skyldigheter som ILO konventioner och hur man argumenterar på ett bra sätt. Det talas också mycket om att man har knytigt nya kontakter och funnit många nya vänner. Vänner som kommer kunna stå vid ens sida när man driver sina frågor gentemot ledningar, kamrater, familjemedlemmar och kollegor. Men något som man har gemensamt är en vilja att lära sig mer, man önskar fortsätta sin väg längst organisationernas arbete och även ta sin plats som ledare för dels sina lokala organisationer, men även inom federationerna och konfederationerna i framtiden. Något jag är helt övertygad om kommer bli verklighet.

 

DSC_0307.JPG

Ett härligt gäng som tar steget mot en jämställd framtid för Myanmars kvinnor

 

Det är fantastiska individer som jag har fått umgås med under dessa två dagar, det känns underbart fantastiskt att få lov att vara minoritet för en gång skull.

Innan jag avslutar så vill jag dela med mig av ett citat som jag fick höra under avslutningsdagen, tyvärr hann jag inte få namn eller bild på deltagaren då vi avslutade kort efter.

 

På frågan Vem litar du på mest i världen, utöver gud?

 Så svarade en kvinna, vackert klädd i en grön klänning Mest av allt så litar jag på mig själv, utöver vår gud.

Ett svar som jag ser som väldigt talande för självförtroendet och styrkan som finns att finna i samtliga individer i detta fantastiska land.

 

// Marcus S Linnros, med IndustriALL, Myanmar

Facklig verksamhet vaknar i Myanmar

Det är ganska exakt 2 månader sedan en oerfaren men exalterad ung man landade i Myanmar (tidigare Burma). Jag hade varit här under en veckas tid tidigare, men nu var det för att bosätta mig i landet under 3 månaders tid. Många frågor irrade runt i mitt huvud, mycket runt min egen säkerhet då detta främmande land i ärlighetens namn var lite skrämmande. Det skulle dock visa sig väldigt fort hur fel jag hade.

 

Myanmar är ett fantastiskt vackert land, både naturen och byggnaderna erbjuder en skönhet jag sällan skådat förut. En resa genom Yangons stadskärna erbjuder så enormt mycket för någon som mig som råkar vara förälskad i gammal kolonial arkitektur. Överallt står byggnader med över hundra år på nacken, överväxta av mossa, träd och buskar men ändå fortfarande bebodda och flitigt använda. Även gamla regeringsbyggnader står ståtliga och visar på kvalitén av de gamla byggmetoderna.

 

DSC_0099

Under kolonialtiden så huserade denna byggnad den högsta instansen av rättsväsen i landet, idag står byggnaden redo för att konverteras till museum

 

DSC_0065

Förutom kolonialbyggnader så är staden utsmyckad med många tempel och Pagodas. I och med att majoriteten av landets befolkning är buddhister så följer all skönhet som religionens antika arkitektur har att erbjuda med. Jag har hittills besökt ett antal olika Pagodas, som kan jämföras med små tempelstäder, ofta byggda runt ett centralt monument. En plats jag speciellt föll för, Shwedagon Pagoda, erbjuder ett lugn och en fridfullhet jag sällan varit med om. En helt otrolig plats.

I anslutning till dessa står ofta stora, vackert utsmyckade lägenhetskomplex. Som agerar boende för templets munkar och nunnor. Dagligen möter jag munkar som lugnt går längs gatorna och ber om donationer för dagens måltider och övriga utgifter, vilket har inneburit en hel del kontakt med dem. Även om väldigt få behärskar engelska, diskussioner har därmed varit svårt, så är de nog de vänligaste människor jag någonsin har träffat. Det är även en beskrivning jag skulle vilja tillägna hela landets befolkning.

 

Landet är dock drabbat av många svårigheter. Korruption, fattigdom, drogmissbruk, slavliknande arbetsförhållande och barnarbete är bara några av de dussintals problem som man var dag stöter på. Mellan byggnader ligger högarna av matrester, plast och annat skräp högt. Ett tydligt bevis på landets mycket bristfälliga renhållning. Råttor och myggor florerar bland resterna och som följd även sjukdomar. Myggorna bär bland annat på Denguefeber, en mycket allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till dödsfall, så myggmedel är något som konsumeras flitigt.

Bland soporna rotar även den okontrollerade mängden av vildhundar, något som går att finna på varje gata i varenda område. Dessa håller också gärna till i närheten av landets många matserveringar, tiggandes rester och rotandes i soptunnor.

DSC_0213

Äter man på lokala ställen får man räkna med modigt sällskap

 

Matställen finns det gott om i Yangon. Var gata erbjuder ett flertal så kallade Tea shops, lokala mindre matserveringar som erbjuder traditionell burmesisk mat. Tyvärr så möter man på dessa ställen allt som oftast ett problem som verkligen påverkar, åtminstone mig, något enormt. Som tidigare nämnt så är barnarbete är ett stort problem i Myanmar, trots undertecknade ILO konventioner som förbjuder just detta. Det svåra med att påverka situationen är att många ser barnarbete som något nödvändigt. Då dessa barn nästan uteslutande kommer ifrån familjer som inte har råd att betala för deras skolgång, så börjar dem jobba istället för att hjälpa till att sörja för familjens överlevnad. Ägarna av dessa matserveringar som anställer barnen ser ofta situationen som att dem hjälper en behövande familj, genom att sätta deras barn i arbete.

 

Hade barnarbete varit det enda arbetsmarknadsproblemet i Myanmar så hade det kanske varit lättare att påverka. Men så är tyvärr inte fallet. Låga löner, långa arbetspass, osäkra anställningar och otrygga arbetssituationer är bara några av problemen man står inför. Men förändringen kommer, i rasande fart ska tilläggas. Fackföreningsrörelsen växer markant för varje år som går. I dagsläget är bara drygt 1% av landets 50 miljoner invånare organiserade, en siffra som må verka låg, men man måste tänka på att rätten att organisera sig infördes som lag så sent som 2012. Som följd har både arbetsrelaterade problem men även levnadsstandard hamnat i rampljuset. Arbetare runt om i landet vet vad de vill, problemet är att man inte vet hur man når dit. Det är där organisationerna kommer in i bilden. Men även organisationerna lider idag av växtvärk.

 

Fackföreningsrörelsen i Myanmar är fortfarande väldigt splittrad på många håll. Flera olika organisationer och federationer slåss för att rekrytera samma medlemmar. Istället för att ha enskilda organisationer som organiserar specifika industrier, som i Sverige, så har man massvis av organisationer som jagar samma industrier. Detta blir problematiskt eftersom det skapar interna stridigheter mellan organisationerna. Strider bland organisationer som borde arbeta hand i hand.

Men det finns undantag. Dels federationer, som organiserar flera lokala fackförbund, men framförallt är det konfederationerna som tar steget fackförbunden borde ta. Genom att organisera flera av federationerna så kan man alltså förespråka starkt samarbete samt en bättre och mer riktad organisering.

 

Under min tid här i Myanmar har jag äran att arbeta tillsammans med en sådan konfederation.

Confederation of Trade Unions Myanmar (CTUM) är en samarbetspartner till organisationen jag arbetar genom, IndustriALL. Min organisation, som är en internationell organisation, fokuserar sitt arbete i Myanmar på framförallt två industrier, nämligen textil- och gruvindustrin. Industrier som även CTUM arbetar för att organisera.

 

Under min snart 1 1/2 månad här så har jag gång på gång imponerats av driften och energin som fackföreningarna i landet arbetar med. Oavsett vilken nivå jag har arbetat med, om det så är lokal, federation eller konfederation så har alla en sak gemensamt. En brinnande passion för att förändra landet till det bättre. Att arbeta med CTUM har varit krävande, det måste jag medge. Nästintill varje dag sedan jag anlände har varit arbetsdagar, även dagar jag har spenderat hemma har varit kantade av arbete i form av rapporter, förberedelsearbete och studier av lagar, rättigheter och regler. Men min nivå av arbete går inte ens att jämföra med att vara fackligt aktiv i Myanmar idag. Dessa fantastiska, drivna individer viger största delen av sin tid åt att kämpa för förändring. Speciellt i CTUMs fall, där det i många fall handlar om arbete 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. På grund av denna arbetsbörda så har vissa till och med valt att bosätta sig på kontoret då det sparar dem tiden det tar att resa till och från arbetet.

Jag hyser en enorm respekt för mina kollegor, arbetet som de utför är något få människor skulle orka med. De gör det inte av personliga skäl, utan för ett bättre Myanmar.

 

Av alla dessa fackliga hjältar så är det speciellt två personer som jag som avslutning vill ägna en kort sektion åt.

 

KyiKyi Khant Tun har kommit att bli en nära och god vän under min tid i landet. En man som viger stor del av sin tid åt att lära denna förvirrade västerlänning allt relaterat till hans vackra hemland. Han sitter inne med en enorm kunskap om såväl gator, områden, traditioner och även om de olika organisationerna.

Kyi är projekt koordinator för IndustriALL i Myanmar, något som innebär en enorm mängd jobb varje dag i form av aktivitetsplanering, mail, telefonsamtal m.m. Han arbetar även sida vid sida med mig dagligen med organisation, workshops, utbildningar och konferenser. Men trots hans tunga arbetsbörda så möter han upp mig varje morgon med ett leende och ett varmt Good morning brother!.

Att en dag behöva lämna Myanmar och min broder kommer onekligen kännas väldigt tungt, men dessa upplevelser jag har fått tack vare honom kommer jag alltid värdesätta. Dels arbetsrelaterat men även allt jag fått erfara runt Myanmars matkultur, sevärdigheter, traditioner och arkitektur. Saker jag säkerligen aldrig fått uppleva på samma sätt utan Kyi som vägledare.

 

DSC_0338Khaing Zar Aung är kassör för CTUM, en titel som absolut inte rättfärdigar hennes arbete.

Förutom att sköta ekonomin, vilket i landets kontext är extremt betungande. Detta på grund av avsaknaden av ett automatiskt betalsystem av fackavgifter, så är hon dagligen aktiv i allt vad organisationen arbetar med. Hon leder aktiviteter, planerar organisationsarbete, håller förhandlingar och en hel uppsjö av andra uppdrag.

Hon har 10 års erfarenhet med organisationen och det märks när man arbetar vid hennes sida. Det är få människor som har den där fantastiska talangen att fånga människors intresse under föreläsningar, Khaing Zar är definitivt en av dessa. Jag har varit involverad i flera projekt tillsammans med henne, bland annat vid strejkförhandlingar och till följd även förhandling med koncernchefer. Hon är en förhandlare av rang! Konkret, vältalig och påläst. Alltid med ett lugn som är imponerande och alltid med arbetstagarens intressen nära hjärtat. Även om hennes arbetsbörda ibland kan bli enormt överväldigande, mer än en gång har jag mött henne då hon ser helt slutkörd ut, men denna fantastiska människa låter aldrig detta hindra henne ifrån att fortsätta kämpa.

Khaing Zar har även hon kommit att bli en nära vän under min tid här och är också en enorm källa av kunskap. En kunskap som hon alltid är mån om att dela med sig av.

//Marcus Linnros

Ungdomsansvarig i GS-facket, med IndustriALL i Myanmar

 

Intervjuer med fackligt aktiva i Västafrika

Av Parisa Maleki

Att vara med i facket eller att vara fackligt aktiv i Sverige är inte något vidare uppseendeväckande. I andra delar av världen kan ett fackligt engagemang vara förenat med repressalier på arbetsplatsen, trakasserier i privatlivet eller till och med livsfara. Varje år mördas personer på grund av sitt fackliga engagemang runt om i världen. Många förtroendevalda tvingas även gå i exil antingen efter hot eller våld från olika grupper. Syftet med hoten och våldet mot fackligt aktiva är framförallt att avskräcka andra från att börja engagera sig fackligt. ST-facket stödjer flera internationella fackrättsliga projekt som syftar till att förbättra arbetsvillkoren för arbetstagare i de västafrikanska länderna.

Parisa Maleki, ST student, följde med till Togo vid ett av ST fackets projektbesök där flera länders fackliga representanter deltog i en konferens. Parisa passade på och intervjuade några fackligt aktiva:

Ouepia Akodia Gregoire,
Medlem i facket UGMB – facket för arbetare med hushålls-nära-sysslor.
– Jag arbetar som säkerhetsvakt på en ambassad, men är anställd av ett företag. Från början arbetade jag för ambassaden, men de outsourcade sedan min tjänst till företaget.

Varför blev du fackligt aktiv?
– Jag gick med i facket för att försöka förbättra arbetsförhållandena på min arbetsplats och främja mina intressen som arbetare. Innan jag gick med hade jag uppmärksammat fackets aktiviteter, de inspirerade mig, så jag bestämde mig för att bli medlem.

Vilka frågor arbetar ditt fackförbund med just nu?
Stora förändringar har skett i facket senaste tiden, vi har fått en ny ledare och just nu ligger fokus på att mobilisera rörelsen.

Vad har ni för strategi för att nå ut till möjliga medlemmar?
Vi bjuder in nuvarande medlemmar till träffar och uppmanar dem att ta med kollegor som ännu inte är medlemmar. Sedan en tid tillbaka håller vi regelbundna studiecirklar och lär oss mer om den svenska modellen. Genom detta arbete försöker vi väcka uppmärksamhet och bidra till ökade kunskaper om fackligt arbete.

Hur bemöts det fackliga arbetet av era arbetsgivare?
Vi fick faktiskt stöd från ambassaden jag arbetar för. Ambassaden skickade ett brev till företaget jag är anställd hos och uppmanande företaget att låta oss organisera oss. Vi har inte någon dialog med företaget kring arbetsförhållandena idag, men vi berättar för arbetsgivaren om våra olika aktiviteter.

WS 2 Rhoda BoatengRhoda Boateng,
från Ghana och anställd vid
ITUC-Afrika (global federations kontinent organisation)

Varför började du engagera dig i frågor om fackliga rättigheter och otrygga arbetsförhållanden?
– Unga arbetstagare är väldigt marginaliserade inom fackföreningsrörelsen. Denna grupp av personer representerar cirka 65% av den totala befolkningen i Afrika men är den minst representerade i fackföreningarna.
– Det beror på olika anledningar, bland annat arbetslöshet, bristande intresse och otillräcklig information om fackligt arbete. Som ung arbetstagare på ITUC-Afrika, känns det viktigt att aktivt arbeta med ungas arbetsförhållanden.

Du menar att den informella sektorn har expanderat med anledning av privatiseringar. Kan du ge exempel på arbete i den informella sektorn?

– Till exempel gatuförsäljare, städare, småhandlare, frisörer och sömmerskor.

Är det flest män eller kvinnor som arbetar inom den informella sektorn?
– Kvinnor dominerar denna sektor, främst på grund av de kategorier av arbete som utgör den informella sektorn.

Finns det några fackföreningar som arbetar för arbetstagarnas rättigheter inom den informella sektorn?
– Ja, till exempel föreningen för informella arbetare Workers Association (UNIWA) som är ansluten till Ghana Trades Union Congress i Ghana. Ett exempel på en fackförening som arbetar för arbetstagarnas rättigheter inom den informella sektorn i Afrika.

Vilken är den största utmaningen för fackföreningar eller arbetstagare inom den informella sektorn när det gäller fackliga rättigheter och kampen för bättre arbetsvillkor?
– Att Organisera är den största utmaningen för fackföreningarna i dag. Det svåra ligger i att de är utspridda och det är svårt att hitta statistik för denna stora grupp av arbetstagare. För att möta utmaningarna måste man vara innovativ.

WS 3 Sonia SawadogoSonia Sawadogo, Barnmorska, Burkina Faso.
Medlem i centrala ungdomskommittén för Burkina Fasos fackföreningar samt medlem i fackföreningen för barnmorskor.

Varför började du engagera dig i facket?
– Som barnmorska, upptäckte jag många problem på min arbetsplats som är ett statligt sjukhus och ville göra något åt saken. Jag blev inspirerad av min lärare från barnmorskeutbildningen, hennes kamp i facket stärkte mig och hon är numera ledare för hälso- och sjukvårdsfacket. Så jag bestämde mig för att gå med.

Hur är situationen för fackligt aktiva i Burkina Faso?
– Det går inte att säga något generellt, utan det skiljer sig åt mellan arbetsgivare. Vi har inte några problem i förhållande till arbetsgivarna för närvarande. Min chef har inte något problem med att jag är i facket, men det är inte alla arbetsgivare som är positiva till att deras anställda är fackligt aktiva. –
Vårt främsta problem just nu är att det finns en del konflikter mellan barnmorskefacket och hälso- och sjukvårdsfacket. Barnmorskorna var tidigare medlemmar i det övergripande hälso- och sjukvårdsfacket, men bestämde sig för att starta en egen fackförening.

Kan du berätta om en positiv förändring som din fackförening har bidragit till?

Barnmorskor har numera möjlighet att efter vissa intagningsprov, vidareutbilda sig till gynekologassistenter, en utbildning som staten står för. Det är en förändring som jag är stolt över att min fackförening bidragit till.

WS Elisabeth Lawson O Nadou,Elisabeth Lawson O Nadou,
ledare för Togos nationella federation
för offentliganställdas fack.

Varför började du arbeta med fackliga rättigheter?
– Jag arbetade på finansdepartementet i Lomé och det uppmärksammade en del problem på arbetsplatsen som cheferna inte tog tag i. En dag ställde jag mig upp och sade rakt ut vad som behövde göras och fick kollegorna med mig. I det skedet vågade inte arbetsgivaren straffa mig på något sätt. Mina kollegor utsåg mig efteråt till deras fackliga talesperson på arbetsplatsen, utan att jag ens kandiderat till den positionen! Sedan dess har jag fortsatt med mitt fackliga engagemang och nu arbetar jag på en mer övergripande nivå med arbetares rättigheter.

Vad är det positiva med att arbeta med fackliga rättigheter som är Mänskliga rättigheter i arbetslivet?
– Att man är i en solidarisk miljö och samlar folk och att man kämpar för rättigheter och ser förändringar. Under tiden jag har arbetat fackligt har vi exempelvis dubblat minimilönerna främst bland den lågavlönade personalen inom militären.

Vad kan du säga om Togos skattesystem utifrån ett jämställdhetsperspektiv?
– Problemet är inte skatterna, utan avdragen. Kvinnor antas inte ha utgifter för familjen, då männen traditionellt setts som familjeförsörjarna. Därför har kvinnor, till skillnad från männen, inte möjlighet att göra avdrag för hushållsutgifter. För att en kvinna ska kunna göra sådana avdrag, behöver hon kunna visa ett godkännande från sin man som bekräftar att de delar på hushållsutgifterna. Detta är dock ovanligt eftersom de flesta män vill behålla hela sin avdragsmöjlighet.

Hur arbetar ni med denna fråga i facket?

– Den drivs inte på en övergripande nationell nivå, utan kvinnor driver frågan antingen individuellt eller i mindre grupper.
– Jag har nyligen blivit vald till ledare för denna federation. De andra fem federationerna har manliga ledare och de är inte intresserade av att driva frågan. Kvinnliga arbetstagare är i majoritet inom den offentliga sektorn, men tyvärr ser det inte likadant ut i facket, i vart fall inte på en högre nivå. Männen vill överlag inte att deras fruar ska vara i framkant.
Så vem betalar hushållsutgifterna i hemmen generellt?
Har du någonsin hört talas om en man som betalar för hushållet?

Parisa Maleki, ST Student

Facket garanterar säkerheten när Panamakanalen breddas

Sedan 2007 pågår arbetet med att bygga ut Panamakanalen för att rymma större lastfartyg. Det är ett miljardprojekt som har gett arbete , men inte alltid en schyst arbetsmiljö, till tusentals personer. Efter att facket till slut tilläts organisera medlemmar har villkoren förbättrats.

Klockan 05.30, en kvalmig och regnig novembermorgon i Panama City, blir jag upphämtad av Hector Hurtado från facket Suntracs för att besöka bygget vid Panamakanalen. Det är fortfarande mörkt ute och Hector berättar att han vanligtvis stiger upp halv fyra på morgnarna för att hinna till kontoret innan han ska vara på plats vid bygget. De flesta byggjobbarna går upp vid samma tid, måndag till lördag, och de som bor utanför Panama City ännu tidigare. Jag dricker en översockrad kopp kaffe och funderar på om jag skulle orka stiga upp tre på morgonen sex dagar i veckan.

IMG_4666
Morgonmöte.

Hector Hurtado är fackets arbetsmiljöansvarige på bygget av en bredare och djupare slussport vid Panamakanalens utlopp i Stilla Havet. Varje arbetsdag inleds klockan 07.00 med gruppamtal om hälsa, säkerhet och andra relevanta ämnen. Den här dagen handlar mötet om den strejk som ska genomföras i protest mot regeringens reformering av pensionssystemet. När de inleder sin arbetsdag är det redan över 30 grader varmt, trots molniga skyar och regn. På grund av luftfuktigheten upplevs temperaturen snarare som 40 grader.

IMG_4668
Edison Vallejo

Efter mötet byter jag några ord med Edison Vallejo, 24 år och plattläggare. Jag frågar honom vad han tycker om morgonmötena och han intygar att det är värt tiden. Han verkar trivas på jobbet och anser att facket utgör ett bra stöd. Jag insisterar och frågar om det verkligen inte finns något han skulle vilja ändra på.

– Eventuellt, jag vet inte, det skulle ju inte skada med högre lön…, säger han och vi skrattar .

Det är många saker som fascinerar när vi senare åker runt på den gigantiska byggarbetsplatsen. Hector berättar att man innan man började bygga var tvugna att flytta ett stort antal krokodiler från platsen. En av Hectors kollegor visar mig, tyvärr, mobilbilder på kroppsdelar som förlorats i arbetsplatsolyckor. Anledningen till att han sparar bilderna på sin mobil, säger han, är för att kunna visa arbetarna på morgonmötena och på så vis lägga tyngd bakom sina förmaningar om vikten av att följa säkerhetsföreskrifterna. Jag nickar diffust som svar och tackar artigt nej till att beskåda ytterligare stilleben av blodiga fingrar i lera.

Det omdebatterade projektet att bygga ut Panamakanalen, i syfte att tillåta genomfart av större lastfartyg, inleddes 2007. Idag råder ömsesidig respekt och goda relationer mellan facket Suntracs och det konsortium av europeiska och nationella företag som driver projektet, men det har inte alltid varit så. Sedan bygget inleddes har det inträffat åtta arbetsrelaterade dödsolyckor och företagen ville inledningsvis inte följa nationell lagstiftning eller det nationella kollektivavtalet. De första åren var strejkerna frekventa, men från att de fackliga ledarna inte ens släpptes in på bygget så löser man idag de flesta problemen i en tvåpartsdialog direkt med HR-avdelningen.

Hector menar att olyckorna har minskat som en följd av det fackliga arbetet med undervisning och samtal om hälsa och säkerhet och att företagen nu respekterar kollektivavtalet.

– Tidigare var cheferna mer fokuserade på produktivitet och avkastning än arbetarnas säkerhet. Arbetsvillkoren har förbättrats som en konsekvens av ökad kontroll, säger Hector Hurtado. Projektet är av stor betydelse för Panama och vi har gjort det mycket klart för företagen att fackets huvudsakliga intresse är respekt för arbetarna så att de kan utföra sitt arbete i lung och ro – och att vi inte är ute efter att förstöra för företagen ekonomiskt.

/Cecilia Grabos, BWI:s regionalkontor i Panamá

Fakta: Panamakanalen

  • Panamakanalen är en av världens mest kända vattenleder. Den löper genom Panamanäset och förbinder Stilla Havet i väst med Atlanten i öst.
  • Panama och USA slöt ett avtal 1903 som innebar att USA, i utbyte mot att hjälpa Panama att förklara sig självständigt mot Colombia, skulle få bygga och förvalta kanalen inklusive en åtta kilometer bred landremsa på var sida om kanalen.
  • Kanalen färdigställdes 1914. Under arbetet med att konstruera kanalen uppskattas cirka 27 000 byggarbetare ha omkommit.
  • Den 31 december 1999 överfördes kontrollen av kanalen i sin helhet från USA till Panama.
  • Utbyggnaden av kanalen, som inleddes 2007 och inkluderar nya bredare slussportar och djupare farleder, beräknas vara klar 2016, efter betydande förseningar. I nuläget är projeketet till 95 procent avslutat.
  • Kostnaderna för utbyggnaden beräknades till 5,2 miljarder dollar, men bedömmare menar att slutsumman förmodligen kommer att bli högre.

IMG_4681

 

 

Rollspel introducerar studiecirkel modellen

Rollspel om studiecirkel i fackliga rättigheter

Under tre dagar samlades flera länders fackliga representanter i Burkina Faso för att dela med sig av erfarenheter. Detta inom ramen för ett projekt som fackförbundet ST har via Union to Union. Från Sverige deltog Parisa Maleki, ST student som här återger en del av sina upplevelser.

Under en konferensdag i Lomé visade en delegation från Burkina Faso med rollspel hur de arbetar med studiecirklar i fackrörelsen i hemlandet. Temat för studiecirkeln var ”ung arbetare” och gruppen diskuterade begreppets innebörd. Efter att studiecirkeln hade avslutats fick resten av konferensdeltagarna ställa frågor, och många visade intresse för att starta studiecirklar i sina hemländer.

För mig, som ST student, var det överraskande att så få hade erfarenhet av studiecirklar sedan tidigare, men det var verkligen givande med rollspelet eftersom det inspirerade så många. Fördelen med studiecirklar är att de kostar nästan ingenting alls att genomföra.
För att det ska vara möjligt att genomföra en fackföreningsaktivitet krävs det att de är kostnadsfria eller nästan kostnadsfria i Västafrika. Detta eftersom fackföreningar har ont om ekonomiska resurser.

Att vara med på konferensen gav mig större kunskap om arbetstagares arbetsförhållanden och hur de arbetar fackligt i de olika västafrikanska länderna men också inspiration till att lära mer. Framförallt var det deltagarnas personliga historier och exempel på fackliga framgångar och motgångar som berörde mig. Men det var också betydelsefullt att kunna hitta likheter med Sverige. Även om det finns stora skillnader gällande förutsättningar för fackligt och arbetsförhållanden arbete i olika länder, framkom det under diskussionerna att de flesta ländernas unga arbetstagare har liknande svårigheter när det kommer till otrygga arbetsvillkor och dess effekter på resten av livet.

av Parisa Maleki

Facklig mobilisering ger resultat

Arbetarna på det nationella tryckeriet i Elfenbenskusten har facket att tacka för de många förbättringar som genomförts på arbetsplatsen de senaste åren, det menar Laurience Batai, ordförande för fackförbundet SYPINCI.

– Vi har lyckats genomföra en reform som garanterar bonusar till arbetarna om vi höjer produktiviteten, säger Laurience Batai. Dessutom har vi genom våra förhandlingar med cheferna och regeringen lyckats höja ingångslönen för de flesta av arbetarna på tryckeriet.

Batai 1
Laurience Batai vid sin arbetsplats i tryckeriet.

De flesta av de arbetare vi pratar med under vår rundtur på tryckeriet ställer sig bakom facket och säger sig vara medlemmar. Laurience berättar stolt om fackets framgångar men säger också att de kämpar med att få medlemmarna att betala fackavgiften. Utan inkomster blir det svårt för facket att ordna aktiviteter och bygga upp en fungerande organisation. Laurience tror att anledningen till att facket trots allt lyckats nå sina mål är att så många ställt sig bakom facket.

-De förbättringar vi har genomfört hade inte varit möjliga om vi inte mobiliserat oss. Vi måste tala med en röst för att kunna ställa krav på arbetsgivaren, säger han.

Vi befinner oss på bottenvåningen på tryckeriet där Laurience arbetar vid en av tryckpressarna. Samtidigt som tryckerichefen går förbi torkar sig Laurience i pannan och tar chansen att högt beklaga sig över den olidliga värmen i rummet. Chefen passar på att nämna att nästan alla arbetare på tryckeriet numera arbetar i luftkonditionerade rum.

-Den luftkonditionering som finns idag hade aldrig köpts in om det inte varit för facket, berättar Laurience.

Tyvärr tvingas fortfarande de arbetare som arbetar vid tryckpressarna och i papperssorteringen på tryckeriet att arbeta utan luftkonditionering. Men Laurience är övertygad om att företaget snart kommer att ändra på detta eftersom att värmen inte bara skadar arbetarna utan även maskinerna.

Efter att tryckerichefen har lämnat oss berättar Laurience att det finns många fler arbetsmiljöproblem än bristande luftkonditionering. Han berättar hur många arbetare tvingas hantera giftigt bläck och andra hälsofarliga ämnen utan handskar eller annan skyddsutrustning. Arbetsskador är vanliga och arbetsdagarna är ofta långa.

tryckeriarbetare
I papperssorteringen tvingas arbetarna arbeta i olidlig värme och hantera giftiga ämnen utan skyddsutrustning.

Tack vare den dialog som facket har skapat mellan arbetarna, cheferna och staten, som äger tryckeriet, tycker Laurience att facket numera tas på allvar. Han tror att vägen till framgång är att lyfta fram att även företaget vinner på att förbättra arbetsmiljön eftersom att arbetarna orkar mer och blir mer motiverade att arbeta. På så sätt kan produktiviteten öka.

– Lyckas vi visa att de dåliga arbetsförhållandena är dåliga för produktiviteten kommer företaget vara tvunget att förbättra sig, säger Laurience som en avslutning på min rundvandring.

/Henna Halldén, UNI Africa, Abidjan

”Är du medlem i facket ses du som en rebell”

Vi behöver inte längre vänta fem månader på lönen säger Monique Koudo som är ordförande för kvinnokommittén i fackförbundet SYNAPOSTEL-CI. Hon menar att facket gör framsteg trots att arbetsgivarna motarbetar utvecklingen och hotar med olagliga åtgärder.

– Facket har alltid stöttat mig och tack vare facket kan jag också utnyttja mina rättigheter. Får jag problem på jobbet vet jag att facket kan hjälpa mig, berättar hon.

Monique Koudo
Monique Koudo, ordförande för kvinnokommitten i fackförbundet SYNAPOSTEL

För Monique har det alltid varit en självklarhet att vara med i facket och hennes fackförbund SYNAPOSTEL-CI är det största fackförbundet för arbetare inom post- och telecomsektorn i Elfenbenskusten. Facket har skapat en tydlig social dialog mellan regeringen och arbetarna och tack vare det har många förbättringar genomförts menar Monique.

 – Vi behöver inte längre oroa oss för att jobba fem månader med en lön som aldrig betalas ut. Idag kan lönen vara försenad, men det handlar oftast inte om mer än två veckor.

Försenade löner är fortfarande oacceptabelt och facket har  mycket kvar att kämpa för, enligt Monique. En av utmaningarna för både SYNAPOSTEL-CI och anda fackförbund i landet är att få fler att våga ansluta sig till facket.

 – Är du medlem i facket ses du som en rebell i det här landet. Det händer att anställda får ta emot hot om att bli avskedade om de blir medlemmar i fackförbund.

Idag finns lagar för att skydda fackföreningsfriheten och det är olagligt att hota med avsked på grund av fackmedlemskap. Men lagen och verkligheten är två olika saker, berättar Monique. Tyvärr känner många inte till föreningsfriheten och tar arbetsgivarens hot på allvar. Enda lösningen på problemen är att trotsa arbetsgivaren och ändå gå med i facket menar hon. Eftersom att facket vet vilka rättigheter arbetarna har finns alltid hjälp att få.

 – Det viktiga är att vara övertygad och verkligen våga tro på facket.

/Henna Halldén, UNI Africa, Elfenbenskusten