Internationella dagen mot våld mot kvinnor

imagegen

Fredag 25 november är det den Internationella dagen mot våld mot kvinnor, något som internationella transportfacket (ITF) arbetar för att uppmärksamma varje år. På ITFs hemsida går det att läsa att starka fackförbund behöver kvinnor och att stärka kvinnors rättigheter på arbetsplatsen är en viktig del av ITFs arbete. Baker Khundakji från ITF Arab Worlds kontor berättar om ITFs arbete mot våld mot kvinnor och vilka resultat arbetet har gett.

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor instiftades av Förenta Nationernas generalförsamling år 1999 som en påminnelse om deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. Resolutionen hävdar att våld mot kvinnor är ett hinder på alla plan för ett jämställt samhälle.

ITF har en kvinnokommitté som arbetar nära medlemsförbunden för att hjälpa dem att organisera kvinnliga transportarbetare och stärka deras röster på arbetsplatser. ITF Women kämpar för att skapa en stark kollektiv röst för kvinnliga transportarbetare världen över. Några av det viktigaste arbetsområdena är tillgång till anständiga löner och sysselsättning och rätten att arbeta fritt från våld.

För att uppmärksamma denna dag har jag intervjuat Baker Khundakji som är biträdande regionssekreterare på ITF Arab Worlds kontor i Amman för att ta reda på hur ITF arbetar för att främja kvinnors rättigheter på arbetsplatser inom transportsektorn.

bBaker Khundakji

Situationen för kvinnor som arbetar inom transportsektorn

Över hela världen är våld mot kvinnor ett stort problem och inom transportsektorn kommer våldet från kollegor, chefer, myndigheter och till och med polis. Transportsektorn är en mansdominerad industri och i många fall resulterar arbetskulturen till att kvinnor känner ett större tryck att bevisa sin kompetens, detta leder i många fall till att det blir svårare att prata om våldsbrott och trakasserier. Våld skapar makt och kontroll och förövarna utövar ofta olika påtryckningar för att tysta de våldsutsatta, vilket gör att det är ovanligt att detta anmäls.

Khundakji berättar att det inte finns någon specifik internationell standard som hanterar problemet med könsrelaterat våld på arbetsplatser, och transportsektorn är en högrisk industri.

-Våld påverkar kvinnor oproportionerligt, och därför bör kvinnliga transportarbetare bli sedda som en högrisk grupp. Det finns en ovillighet att erkänna den strukturella ojämlikheten som kvinnliga transportarbetare möter som fortfarande existerar, menar Khundakji.

Uppmärksammande av Internationella dagen mot våld mot kvinnor

ITF har uppmärksammat internationella dagen mot våld mot kvinnor i många år. Fokus i år är att få medlemsförbunden att stötta en kampanj för att främja planerna på en ILO konventionen om könsrelaterat våld på arbetsplatsen. Detta arbete är koordinerat av ITF Women´s avdelning som leds av Internationella fackliga samorganisationen (ITUC).

– Alla fackliga och kvinnliga aktivister är kontaktade och informerade om det senaste kvinnofokuserade programmet och blir försedda med handledning kring vilka aktioner de kan göra i samband med dagen. Årets kampanj går ut på att sprida fakta om hur en fackligt kan kämpa för den föreslagna ILO konventionen och hur en praktiskt kan arbeta mot våld mot kvinnor inom transportsektorn. Dessa aktioner rapporteras oftast tillbaka tillsammans med bilder som sedan blir delade och uppmärksammade på ITFs sociala medier, berättar Khundakji.

Vill du också vara en del av kampanjen? Gå in här: http://www.itfglobal.org/en/campaigns-solidarity/campaigns/end-violence-against-women-un-day-2016/

itf-women
Uppmärksammande av Internationella dagen mot våld mot kvinnor av busschaufförer i Indien 2015

ITFs arbete för kvinnors rättigheter i arbetslivet

Men det är inte bara på internationella dagen mot våld mot kvinnor som ITF arbetar med frågan. ITF arbetar året om med fyra olika nyckelprogram både på global och regional nivå relaterat till kvinnors rättigheter i arbetslivet.

-ITF Women har ett anti-våldsprogram på regional nivå som arbetar med att uppmärksamma våld mot kvinnor på arbetsplatser och syftar till att skapa säkra arbetsvillkor för kvinnor. För att skapa säkrare arbetsvillkor för kvinnor arbetar ITF Women för att det ska finnas familjevänliga arbetstider, rätten till mödraledighet och tillgång till ett välbetalt säkert arbete med tillgång till utveckling, berättar Khundakji.

Khundakji berättar vidare om arbetet för en ILO konvention om könsrelaterat våld på arbetsplatser som ITF arbetar för att uppmärksamma på regional nivå. Men arbetet ligger inte bara på global och regional nivå och Khundakji tar upp två exempel på hur ITF arbetar med frågan på lokal nivå. I Tunisien och Egypten finns t.ex. ett program som fokuserar på våld i hemmet främst genom att hjälpa fackförbunden i deras arbete att stötta kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet. ITF utreder även möjligheten att inleda ett kvinnofrämjande program i Libyen som går ut på att stötta kvinnor som är utsatta för våld på arbetsplatsen.

Arbetet har gett resultat

ITF har stöttat sina medlemsförbund i olika delar av regionen för att ge en kollektiv och strategisk respons till problemen med våld mot kvinnor både i hemmet och på arbetsplatsen. Arbetet har även syftat till att skapa relationer mellan olika fackförbund och deras nationella center, berättar Khundakji.

-Det resultat som har uppnåtts med detta arbete inom flera fackförbund är att de har kunnat förse stöd till kvinnor som blivit utsatta för våld och kvinnor har kunnat skapa gemenskapsallianser utanför sina fackförbund. Fackförbunden har även getts möjligheten att arbeta förebyggande mot våld och att organisera fler kvinnliga transportarbetare, berättar

På ITF:s hemsida kan ni läsa och ta del av ITFs kampanj End violence against women UN day 2016.

womensdept_vawposter_facebookcoverphoto

Text: Malin Jedrom
Foto: ITF Women och Baker Khundakji

Fackliga utmaningar i ett ockuperat Palestina

Den israeliska ockupationen av Palestina skapar stora utmaningar för fackrörelsen i landet, men globala samarbeten gör ändå rörelsen starkare och mer inkluderande. Det kom fram när jag i oktober fick möjligheten att träffa palestinska transportfackets ordförande Naser Yones som berättade om såväl utmaningar som goda exempel i deras arbete.

Den fackliga rörelsen i Palestina har en lång historia. Den startade som en gräsrotsrörelse på 1920-talet vilket gör den till det näst äldsta i Mellanöstern och Nordafrikanska regionen. Det första facket i Palestina var järnvägsfacket som skapades 1921. Idag finns det 14 olika nationella sektorer representerade under Palestine General Federation of Trade Union. En av dessa är transportsektorn där Naser Yones, som jag träffade för en intervju under en resa i oktober, är ordförande.

Vi slår oss ner i deras kontor i Nablus och Yones berättar att inom landtransportsektorn arbetar 80.000 – 85.000 människor. Av dessa är ungefär 16.000 anknutna till facket. Störst inom sektorn är taxiverksamheten, och i Nablus där vi befinner oss, finns fler bilar än vad det finns behov av. Där är transportsektorn nästan uteslutande privatägd, mest i form av taxiverksamhet. Till och med bussverksamheten är privatreglerad.

nablus
Nablus

Ockupationen skapar svårigheter för transportsektorn

På grund av den israeliska ockupationen är det svårt att organisera och ge bra service till arbetstagarna, berättar Yones.

– Transportsektorn är en komplicerad sektor utifrån alla aspekter. Det är till exempel stora svårigheter vid checkpoints* och alla kontroller påverkar arbetet för arbetstagare inom transportsektorn.

Som exempel tar Yones Huwwara checkpoint som ligger i anslutning till Nablus. Den kan stänga när som helst och då skapas lätt långa köer där människor kan få vänta i flera timmar.

– Detta påverkar transportsektorn i Nablus väldigt hårt, taxibilar kan bli stående i flera timmar vilket blir extremt dyrt. Lastbilschaufförer med färska matvaror som blir stående i värmen i flera timmar gör att varorna inte kan användas, vilket innebär att chauffören inte får betalt på grund av att varorna är oanvändbara och att försäljaren inte får några varor att sälja. Det blir ett ont kretslopp, säger Yones.

Att köra från Nablus till Ramallah kan på grund av ockupationen ta upp till 3-4 timmar, en bilresa som annars skulle ta 30 minuter. Men detta är ingen ny företeelse, berättar Yones, utan har pågått sedan ockupationen startade.

Enligt Yones finns det även nationella problem för transportsektorn att skapa konstruktiva förhandlingar. Transportministern vet oftast inte så mycket om transportsektorn och det är svårt att arbeta konkret tillsammans. När en relation och förhandlingar väl har skapats mellan transportministern och transportfacket är det dags att byta minister, vilket leder till att nya förhandlingar med en ny minister måste upprättas. Att det aldrig skapas någon ordentlig och långvarig kontakt gör att det sällan händer något som kan förbättra läget för transportsektorn.

”Det behövs en rättvis fred för allas skull”

Varje år tar 45.000 studenter examen från universitet på Västbanken och i bästa fall kan 10.000 av dem få en anställning efter sina studier antingen inom den offentliga eller privata sektorn. Resten går in i arbetslöshet. På västbanken är 40 procent av befolkningen arbetslösa, i Gaza är arbetslösheten över 60 procent. Yones menar att hopplösheten hos unga arbetslösa gör att det är lättare att dras till extremism.

Yones menar vidare att genom krig kommer båda sidor att förlora.

– Det behövs fred – men en rättvis fred för allas skull. Trots att Palestina har en egen regering och menar att vi är en egen stat så är det inte sant. Så länge ockupationen och Israels kontroll fortgår så kommer Palestina inte fungera som en självständig stat. Israeliska staten kontrollerar telekommunikation, elektricitet och vattenresurserna i Nablus, allt detta kan de stänga av när som helst, vilket också har hänt, säger Yones och fortsätter.

– Men det är ändå bättre på Västbanken än vad det är i Gaza. Där hade vi aldrig kunnat träffas och prata såhär öppet på grund av Hamas. Hamas tillåter inte facklig verksamhet, vilket har gjort det väldigt svårt för facket att arbeta i Gaza. Hamas har slagit ner den fackliga verksamheten som funnits och tagit ifrån dem deras lokaler och förbjudit deras aktiviteter, berättar Yones.

Positivt med internationellt samarbete

General Union for Transport Workers i Palestina har en bra och stark relation med globala transportfacket ITF. De deltar även i olika relevanta ITF aktiviteter och Yones säger att de tror på ITFs arbete och anser att de prioriterar fackets arbete och medlemmar.

– ITF gör oss starkare och hjälper oss. Det skapar en starkare internationell röst att vara del av en sådan plattform, säger Naser Yones.

Yones avslutar intervjun med att berätta om ett lyckat projekt som facket arbetade med mellan 2010-2015. Projektet utfördes i samarbete med svenska LO och TCO som gick ut på att höja medlemsantalet och få in fler unga och kvinnor inom ledarskapsområdet. Det var ett oerhört lyckat projekt och antalet unga och kvinnor inom ledarskapsområdet har ökat med 30 procent sedan projektet startade.

Jag lämnar intervjun med Naser Yones med blandade känslor. Det är en dyster verklighet som uppdagas i intervjun. Det är tydligt att den israeliska ockupationen påverkar det vardagliga livet oerhört mycket för palestinierna och att arbeta fackligt i denna kontext inte är lätt.

Men ljuset i tunneln är att det trots den svåra kontexten finns en facklig verksamhet i landet och att människor som Naser Yones driver på arbetet trots motgångar. Människor som kämpar för rättigheter i arbetslivet, som tror på fred och att det är möjligt att uppnå ett samhälle som är till för alla.

palestinafacket-jpg-3
På hemsidan: http://www.itfglobal.org/en/campaigns-solidarity/campaigns/itf-gaza-fund/ kan ni läsa och ta del av ITFs kampanj Gaza Fund. I och med konflikten i Gasa har ITF skapat en kampanj för att bistå med hjälp till invånarna. Så gå gärna in på länken och läs mer om hur du kan bidra.

* Checkpoints finns på flera platser runt om i Palestina, dem är kontrollerade av den israeliska staten och finns för att kontrollera hur människor rör sig runt i landet.

Text och foto: Malin Jedrom

dsc_0031

Ny bloggare: Sofia i Singapore och Kambodja.

Jag heter Sofia Amloh och under perioden september till februari 2017 kommer jag att praktisera på det globala facket Industriall Global Unions regionkontor South East Asia office. Det innebär att jag kommer att vara i Singapore och Kambodja för att följa den fackliga industrins arbete samt utföra vissa uppgifter till stöd för fackliga strategier i framtida organisering.

 

Praktiken går ut på att jag ska kartlägga två multinationella företags underleverantörer inom textilbranschen, HM och Inditex som äger flera stora klädmärken så som Zara och Massimo Dutti m.fl. Dessa företag har tecknat globala ramavtal som nu ska implementeras. Det är viktigt att det finns fackföreningar på underleverantörernas fabriker där de fyller en viktig roll i att övervaka att de håller sig till ramavtalets regler.

 

Den första tiden har jag framförallt ägnat åt planering och inläsning. Men en av de första sakerna jag fick göra var även att följa med på en intressant nätverksträff med fackföreningar inom Sanofi (världsledande läkemedelsföretag). På träffen utbyttes erfarenheter från olika länders fackliga organisationer inom koncernen och de berättade också om vad som är aktuellt på deras kommande agendor. Det var den tredje nätverksträffen som ordnades av koncernens fackföreningar och denna gång hölls den i Singapore.

 

På min fritid mellan timmarna på kontoret, har jag fixat med praktiska saker – ett lokalt SIM-kort och busskort. Jag har sett mig om och det finns gott om ”food hawkers” (matmarknader) eller som jag kallar det ”plast-stols-ställen”, där det finns bra, asiatisk mat för en billig peng. En helg i september var det långhelg och kontoret var stängt en dag för att den muslimska högtidsdagen Eid Bubarak. Det är en nationell helgdag som gav mig möjligheter att bekanta mig med den för mig nya staden Singapore. Jag har verkligen börjat anpassa mig till värmen, maten och nästan till den singaporianska brytningen på engelskan.

 

Industrialls kontor i Singapore är inte stort men har det som en kontorslokal behöver. Det är fem personer som är anställda, tre jobbar på kontoret och nu fyra med mig. Det är hål i taket så om det regnar får skurhinkarna fylla en viktig funktion. Annars är det ett kontor varken mer eller mindre.

Jag hoppas ni kommer tycka att det blir spännande att följa läsningen här.

Text och foto: Sofia Amloh

Ny bloggare: Hej Malin Jedrom!

Malin Jedrom är Union to Unions praktikant stationerad på Internationella transport federationens (ITF) regionkontor för Mellanöstern och Nordafrika i Amman. Under hösten och början av vintern kommer hon dela med sig av historier från fackligt aktiva på Workers’ Stories och det arbete som görs av ITF.

Vem är du?

Mitt namn är Malin Jedrom, jag är 24 år gammal och har precis tagit examen från Uppsala universitet med Mänskliga Rättigheter som huvudämne. Mänskliga rättigheter är ett ämne jag brinner för och har under en lång tid dedikerat både mina studier och min fritid till.

Varför sökte du den här praktiken?

Anledningen till att jag sökte praktikplatsen genom Union to Union på ITF Arab World är för att jag tycker rättigheter i arbetslivet är oerhört viktigt och är en stor bidragsfaktor till hur människors liv formas i övrigt.

Berätta kort om vad du gör på din praktik.

Jag har snart spenderat fyra veckor här i Amman, veckor som har varit spännande och utmanande. De första veckorna här på kontoret har jag fått arbeta med att göra undersökningar, både av företag och arbetsmarknaden i olika länder i regionen. Detta arbete gör vi för att kunna bistå våra medlemsförbund runt om i Nordafrika och Mellanöstern med information om företag och arbetsmarknader.

Det är fyra personer som arbetar på kontoret här i Amman med olika områden och jag kommer under de kommande veckorna att få arbeta nära alla fyra för att få en djupare inblick och förståelse för hur ITF Arab World arbetar. Jag kommer under nästkommande vecka att fortsätta arbeta på undersökningsområdet.

Vad kommer du skriva om på Workers’ Stories?

Jag kommer regelbundet att blogga för Union to Union om min tid här i Amman och ITF Arab Worlds arbete. Speciellt vill jag dela med mig av möten med fackligt aktiva och skildra deras egna berättelser om arbetet för bättre arbetsvillkor. Jag hoppas att ni kommer att tycka att det är spännande och intressant läsning!

itf-2

 

 

Gärna säkerhet men först en lön att leva på

Arbetarna i den statligt ägda bomullsfabriken CIDT i Bouaké, Elfenbenskusten, kämpar mot koloniala strukturer i bomullsindustin. Trots många säkerhetsrisker i arbetet är den viktigaste frågan för arbetarna en lönenivå som motsvarar levnadskostnaderna i landet.

Efter ett besök på CIDT:s huvudkontor, där jag tappat räkningen över hur många mellanchefer jag skakat hand och utbytt artighetsfraser med, har jag äntligen fått tillstånd att besöka bomullsfabriken och träffa medlemmarna i fackförbundet SYNTRA-CIDT. Fabriken, som har sina anor från kolonialtiden och startades av fransmännen i början på 1900-talet, har idag ungefär 500 anställda som arbetar med produktion, maskinunderhåll, transport, kvalitetskontroll och administration.

Paus i bomullsfabriken.JPG
Lunchpaus i bomullsfabriken

Drissa Sekongo, ordföranden för fackförbundet SYNTRA-CIDT visar runt mig på fabriken. Vi går runt bland rostiga lastbilar som väntar på lagning och jättelika balar med färdigförpackat bomullsfiber. Harmattan, den torra ökenvinden från Sahara, gör luften disig och får bomullstussar på marken att flyga runt som snö runtomkring oss. På ett lastbilsflak balanserar några arbetare på kanten för att lasta bomullsfiber som ska transporteras vidare till hamnarna i söder och senare till Asien och andra delar av världen för att bli till färdiga textilier. Det är lunchtid men inne i fabriken är arbetare i full färd med att övervaka maskinerna.

– Minsta lilla fel och du riskerar att förlora en arm eller ett ben i maskinerna, berättar Drissa Sekongo

balanserar på flak
En arbetare balanserar på ett lastbilsflak som lastas med bomullsfiber

Trots skyddsanordningar är det lätt att skada sig vid de stora tunga maskinerna som rensar, pressar och förpackar bomullsfiber berättar medlemmarna. Arbetet är fyskiskt tungt och luften i fabriken är dammig och full av partiklar från bomullen som kan skada lungorna. Fabriken tillhandahåller hjälmar, skor, andningsskydd och annan säkerhetsutrustning men det är fackets uppgift att se till att det finns tillräckligt till alla arbetare. Utan facket skulle fabriken förmodligen strunta helt i säkerhetsutrustningen, berättar Drissa.

-Fackets största utmaning är att höja lönerna för arbetarna, säger Edmond som är förtroendevald i SYNTRA-CIDT.

Efter att ha lyssnat på arbetarnas historier om kollegor som skadat sig i arbetet och besökt fabrikens lilla sjukvårdsklinik där läkaren berättat om alla arbetsrelaterade skador och sjukdomar han tar hand om varje vecka, undrar jag om inte högre säkerhet och bättre arbetsmiljö är en viktig fråga för facket.

-Visst är säkerheten viktig, men vi måste först och främst kunna försörja våra familjer. Lönenivåerna måste anpassas till de verkliga prisnivåerna i landet, säger Edmond.

-Om en arbetare inte kan betala hyran eller ge mat åt sina barn skapar det stress, oro och oförmåga att koncentrera sig. Det i sin tur ökar olyckorna på arbetsplatsen, berättar Drissa

– Om lönerna ökar kommer även olyckorna minska, fyller Edmond i.

Baxar bal
Den färdigpressade bomullen är tung att lyfta

Enligt medlemmarna i SYNTRA-CIDT är ett av de stora problemen med ekonomin i hela Västafrika att industrierna framför allt är inriktade på råvaruproduktion. Elfenbenskusten är den största kakaoproducenten i världen, en av världens främsta kaffeproducenter och en viktig bomullsproducent i regionen. Ändå är det en försvinnande lite del av all kaffe, kakao och bomull som faktiskt förädlas till färdiga produkter i landet. En chokladbit blir en ouppnåelig lyx för den som odlar kakao och bomullsfiber transporteras till Asien för att förädlas till färdiga textilier som transporteras till Europa där textilierna förses med färgglada ”afrikanska” tryck för att slutligen hamna på hyllorna i Elfenbenskustens exklusiva butiker. Efter att själv ha letat förgäves efter inhemskt producerade tyger, choklad och kaffe på Abidjans många marknader förstår jag vad medlemmarna i SYNTRA-CIDT menar.

-Det är ett ohållbart system. Inte konstigt att våra löner är så låga, säger Edmond.

I Elfenbenskusten som är Västafrikas snabbast växande ekonomi är kontrasten mellan det ”moderna Afrika” och det gamla ”koloniala Afrika” tydlig. Köpcenter och stora lyxlägenhetskomplex byggs över hela landet och stora multinationella kedjor är i full färd med att etablera sig i regionen. Samtidigt ökar klyftorna mellan de fattiga och rika mer och mer. Utanför lyxbutikerna står gatuförsäljare i hemmasnickrade marknadsstånd och säljer mobilt bredband, cigaretter och frukt till kostymlädda affärsmän och affärskvinnor som springer stressat mellan sina kontor i skyskraporna. Medlemmarna i SYNTRA-CIDT diskuterar den ekonomiska tillväxten i landet som uppskattades till hela 8% förra året enligt världsbanken. Det är inte alla som får möjlighet att ta del av den ekonomiska tillväxten.

-Var är pengarna? Vi vanliga bomullsarbetare har inte märkt av något av utvecklingen, säger Drissa Sekongo.

Yeo Nanhouessoul.jpg
Yeo Nanhouessoul, maskintekniker i bomullsfabriken, visar upp den färdiga produkten.

/Henna Halldén, UNI Global Union, Elfenbenskusten

Journalister riskerar fängelse om de kritiserar regeringen

Elfenbenskusten håller sakta men säkert på att lägga flera år av blodiga konflikter bakom sig och har idag återtagit sin position som västafrikas ekonomiska motor. Trots en stark ekonomisk tillväxt tycks pressfriheten i landet ligga efter den i övrigt positiva utvecklingen. Jag har träffat ett av journalistförbunden i landet, SYNAPPCI, för att prata om deras kamp för bättre arbetsvillkor och ett friare mediaklimat.

–  Vi har inte pressfrihet i Elfenbenskusten, berättar Yves Gouebe som är organisationsansvarig på SYNAPPCI.

Han säger att journalister riskerar avstängning och fängelse om de är för kritiska mot regeringen. Han får medhåll av de andra fackmedlemmarna vid bordet som alla har historier om kamrater som straffats för att de utfört sitt arbete. Yves berättar om den senaste incidenten som skedde i september, precis innan presidentvalet i Elfenbenskusten

– I samband med valkampanjen hamnade en av våra kamrater från SYNAPPCI i fängelse för att han påstods ha citerat presidenten felaktigt i en artikel.

För att försöka förbättra situationen för sina medlemmar har SYNAPPCI bland annat startat ett projekt för att uppmärksamma journalisters säkerhet i valtider. Målet var att etablera ett samarbete med den nationella polisen och få igång en social dialog med regeringen om pressfrihet och journalisters säkerhet.

SYNAPPCI
Några av medlemmarna i SYNAPPCI

Officiellt har regeringen uttalat sig om att pressfrihet är en prioriterad fråga och flertalet lagar har stiftats de senaste åren i syfte att stärka pressfriheten i landet. Medlemmarna i SYNAPPCI berättar att våldet mot journalister visseligen har minskat men så länge regeringen försöker tysta ner kritiska röster har landet en lång väg kvar att gå innan journalister kan utföra sitt jobb utan att riskera sanktioner.

I samband med presidentvalet i oktober riktade människorättsorganisationen Amnesty International skarp kritik mot myndigheterna i landet för deras brutala metoder för att tysta oppositionella. Ett 60-tal personer, varav några journalister, uppges ha blivit godtyckligt arresterade. Även organisationen Freedomhouse, som övervakar politisk frihet och demokrati i världen, menar att Elfenbenskusten bara är delvis fritt när det kommer till pressfrihet.

Mediautbudet i landet är stort men det är de statligt kontrollerade medierna som dominerar mediemarknaden. Yves berättar att det finns över 90 mediaföretag i landet varav dom flesta är dagstidningar.

– Antalet radiostationer, nyhetsredaktioner och tv-stationer är en indikator på demokrati. I Elfenbenskusten har vi ett stort mediautbud MEN eftersom att både radio och TV är så hårt kontrollerade av staten är det här ett problem för demokratin, säger Yves.

Idag är det bara statligt ägda ägda radiokanaler som har rätten att sända politiska debatter och intervjuer med presidentkandidater och politiker. Dessutom är de båda nationella TV-kanalerna statliga.

– Trots att möjligheten finns för vem som helst att starta en dagstidning eller en radiokanal är det här ett sätt att kontrollera vilken information allmänheten får ta del av, berättar Serge Adams Diakité som är ansvarig för internationella frågor på SYNAPPCI

En av de viktigaste frågorna för SYNAPPCI, som är ett fackförbund för journalister i den privata mediesektorn, är högre löner.

-Journalister som arbetar för statliga medierna tjänar oftast mer än dubbelt så mycket som journalister i den privata sektorn, berättar Serge.

Serge som själv är frilansande journalist berättar om hur han får kämpa för att kunna försörja sig på sitt yrke. Om alla journalister, både inom statlig och privat sektor, skulle arbeta på samma villkor skulle även kvaliten på de privatägda tidningarna och radikanalerna förbättras. Det i sin tur skulle leda till ett bättre mediautbud och ökad pressfrihet tror han.

 

/Henna Halldén, UNI global union, Elfenbenskusten.

 

Facklig kamp i ett av världens farligaste länder

ILO:s kärnkonventioner reglerar rätten att organisera sig och arbeta fackligt. Trots det kränks de fackliga rättigheterna varje dag. Luis Chavez är facklig ledare för federationen FESITRASMMAR i Guatemala och besökte Panama i slutet av januari i år. Jag träffade honom för att prata om situationen i ett av världens farligaste länder för dem som arbetar för fackliga och mänskliga rättigheter.

Från år 2000 och framåt har minst 12 erkända fackliga ledare mördats i Guatemala. Landet tillhör ett av de tio värsta länderna i världen för fackligt aktiva, enligt den Internationella fackliga samorganisationen (IFS) rapporter. De arbetare som väljer att engagera sig fackligt löper risk att utsättas för hot, väpnade attacker eller att mördas och rättssystemet som borde skydda dem är mycket bristfälligt.

Luis förklarar:
– Den fackliga ledaren kämpar för arbetarens rättigheter, för de fattigas rättigheter, och är därför också den tydligaste ledaren för klasskampen, vilket hotar de som innehar den ekonomiska och politiska makten i landet idag.

Luis beskriver ett demokratiskt underskott och ett nära förhållande mellan de ekonomiska och politiska makthavarna, samt etablissemangets våldsamma, men förtäckta, metoder för att bibehålla sin maktposition. Eftersom våld utmärker vardagen i Guatemala kan politiska mord enkelt förkläs till exempelvis gängrelaterade avrättningar eller vanligt gatuvåld, enligt Luis.

Skogssektorn en nyckelsektor för den fackliga kampen i Guatemala

Trots att hela 17 fackföreningar är anslutna till federationen FESITRASMMAR har bara tre av dem giltiga kollektivavtal idag. De har lyckats få igenom att det ska finnas dricksvatten på arbetsplatserna, och att arbetarna ska ha ett någotsånär adekvat utrymme där de kan äta lunch, men några löneökningar att tala om eller andra förmåner är mycket svåra att få till stånd.

Federationen har på andra sätt arbetat för att förbättra villkoren för skogsarbetarna i Guatemala, till exempel genom att driva på en lagändring som skapade incitament för att bedriva småskaligt skogsbruk. De stora skogsföretagen och markägarna motsatte sig lagändringen. På många sågverk där facket arbetat för att organisera arbetarna har arbetsgivarna hotat de anställdas familjer.

– Företagarna jämför fackligt aktiva med gerillasoldater. Och gerillasoldater ska mördas, säger Luis.

Luis ser dock skogssektorn som en viktig alternativ utvecklingsväg för Guatemala, i synnerhet om de lyckas återplantera skog. Skogssektorn är inte lika exploaterad  eller hårt kontrollerad som andra sektorer och utgör således ett strategiskt viktigt område för det fackliga arbetet.

Luis värdesätter det stöd som det internationella samfundet och det Globala facket för bygg- och träarbetare (BWI) erbjuder.

– Den internationella solidariteten har varit mycket viktig, avslutar Luis.

/Cecilia Grabos, BWI Panama

1380144_10200841837463367_975145683_n (2)
FESITRASMMAR säger nej till brotten mot arbetarnas rättigheter: ”Tillsammans bygger vi ett rättvist och solidariskt samhälle!” Foto: BWI:s arkiv.

 

 

Mot en jämställd framtid i Myanmar

Under min tid här i Myanmar så möts jag varje dag av flertalet svårigheter som jag inte är van vid. Slavliknande arbetsförhållanden, fattigdom och misär. Men det finns även problem här som är väldigt bekanta och som även existerar mer eller mindre i hela världen.

Även i Myanmar har kvinnors rättigheter och status i samhället hamnat på efterkälken. Det talas om kvinnan som en Second class citizen och efterföljare till landets män. Så landskapet är tyvärr enormt patriarkalt.

I regeringen är över 90% av de sittande män och tyvärr syns samma trend även hos de fackliga organisationerna. Men dessa organisationer, dels inhemska men även internationella, lägger i dagsläget enormt fokus på att i tidigt skede av landets arbetarrörelseutveckling förändra bilden och lyfta upp fler kvinnor i ledarroller.

Jag har vid flertalet tillfällen deltagit i workshops och utbildningar runt just dessa frågor, dels under Confederations of Trade Unions Myanmars (CTUM) regi, men även i samband med Friedrich Ebert Stiftung (FES) och International Labour Organization (ILO).

Under samtliga utbildningar har jag alltid slagits av den enorma passionen och drivkraften bakom arbetet som varje deltagare besitter. Oavsett vilken kunskapsnivå man ligger på så är det alltid med en enorm vilja att förändra framtiden.

 

Under två dagar har jag fått lov att delta i en utbildning som fokuserar på att stötta och utbilda framtida kvinnliga fackliga ledare. Dessa dagar sker i samband med min egen organisation IndustriALL och även CTUM.

Vi har denna gången rest över halva Myanmar i en minibuss, en resa som tar 12-14 timmar enkel resa, till Monywa, en liten stad i Sagaing regionen. En region som till stort del är beroende av en aktiv gruvindustri. Guld, koppar och jade är ett par resurser som det arbetas flitigt för att få fram i regionen. Tyvärr ofta utan respekt för miljön, hela berg jämnas med marken för att få fram landets resurser.

 

 

DSC_0482.JPG

Ett av de få bergen i regionen som står säkert, eftersom det konverterats till en helig plats

 

 

Eftersom Sagaing är en gruvregion så är det föga förvånande att nästan hälften av deltagarna kommer från gruvsektorn, även representanter från textil-, hushåll-, jordbruk- och byggnadssektorn närvarar. Dagarna hålls i största del av en kollega från IndustriALL. Lorna Ferrer, en kvinna med bakgrund från Filipinerna, och ansvarig för kvinnofrågan inom organisationen. Kunnig och vältalig tar hon golvet och håller alltid samtliga deltagare väldigt involverade. Hon påtalar vid flera tillfällen att utbildningen inte handlar om att man vill ta över världen från männen, hon säger lugnt att utbildningarna handlar om att göra världen mer jämlik. Att skifta vyn av att kvinnor ska vara hemmafruar och följa sina män till en syn av att vi alla håller lika högt värde och bör behandlas därefter.

 

DSC_0365.JPG

”Vi vill inte blir mäktigare än våra män, vi vill bara ses som jämlikar” – Lorna Ferrer

 

Vi har även en kvinna ifrån ILO närvarande, Joni som hon heter, är från Kanada och är också väldigt aktiv i att bygga kunskap och styrka i framtidens kvinnliga ledare. Hon håller i en väldigt populär och bra övning under dag ett. Efter att jag och Joni rollspelat hur man kan sköta en diskussion på sin arbetsplats för att övertala sina manliga kollegor om vikten av att arbeta för jämlika vilkor så får deltagarna göra detsamma. Man får träna på sina argument genom en ”speed dating” övning. Där deltagarna får sitta mitt emot varandra och under en minut argumentera för varför kvinnor bör ha lika rättigheter på arbetsplatserna och i ledarroller. Efter en minut får deltagaren mitt emot ge feedback på vad som var bra och vad som bör förbättras för att argumenten ska nå fram. Sedan skiftar man och rollerna blir omvända. Denna övning gör man 3 gånger, när båda sidor fått argumentera mot varandra en gång så skiftar man också deltagare. På detta viset får man träna sina argument mot tre olika personer, samt att man får feedback med tre olika uppfattningar.
Första ronden var ganska tystlåten, många av deltagarna är helt nya i den här typen av arbete och känner sig inte speciellt säkra när det kommer att tala inför folk. Men någonting häftigt händer under övningen, allt eftersom ronderna går förbi så ökar ljudvolymen markant i lokalen. Deltagarna blir säkrare och säkrare på sina argument och mer och mer involverade. Samtidigt hålls det under hela tiden en fantastisk stämning av skratt och leenden, man knyter kontakter och blir goda vänner under hela dagen som går.

 

DSC_0219.JPG

En övning för att bygga självförtroende leder också ofta till härliga situationer med hjärtliga skratt

 

Utöver flera olika övningar som kom att skapa trygghet och säkerhet i både argument och kunskap, så diskuterades flera viktiga ämnen runt kvinnors situation i Myanmar idag. Orättvisa löner, dålig säkerhet vid barnafödsel, sexuella trakasserier, dålig sexualkunskap (vilket också bidragit till en ökad grad av HIV/AIDS i landet) och framförallt pratas det om att kvinnans arbete ses som mindre värt. Ett exempel är kvinnor som arbetar inom textilsektorn. Arbetar man som sömmerska så är lönen nästan uteslutande extremt låg, detta för att arbetet ses som en förlängning av sysslorna man förväntas göra hemma.
Synen på kvinnor i Myanmar idag påminner tyvärr väldigt mycket om synen vi hade i Sverige för inte så längesedan. Utöver ett arbete på 8 timmar eller mer per dag, så ska man även sköta hemmet. Barnen skall göras redo för skolan, mat ska lagas, kläder ska fixas, det ska tvättas/diskas/städas och eventuella äldre familjemedlemmar ska skötas om. Allt detta ses som jobb för landets kvinnor. Många lyfter under dagarna problem att hinna med allt, framförallt så lyfts problemet att hinna med sitt fackliga arbete. Det lyfts även problem med familjemedlemmar som ställer sig i vägen, då man förväntas sköta hemmet så vill ofta ens respektive inte att man ägnar tid åt annat.

Men dessa är starka deltagare, varenda en! Under dagarna så gör man upp planer för hur man ska arbeta framåt. Hur förändrar man den sociala uppfattningen om kvinnor? Är en stor fokuspunkt.

Som tidigare nämnt är många nya, vid utbildningens början saknade man grundläggande kunskap om organisering och även i många fall varför detta arbete är så viktigt. Många levde helt enkelt under den sociala uppfattningen att hushållsarbete var kvinnans lott i livet.

Men vid slutet av dag två har det hänt mycket. Istället för de timida tysta deltagarna vi såg vid början av dag ett är det nu rakryggade, målmedvetna individer som sitter framför oss. När det blivit dags att avsluta så ger vi chansen till våra deltagare att prata om vad man har lärt sig och vad man hoppas på i framtiden.

 

Det är imponerande att se människor som aldrig talat inför en större folksamling tidigare ställa sig upp och tala om dagarna. Vissa är enormt nervösa, något som får mig att tänka tillbaka till första gången jag var tvungen att tala inför folk, benen skakar, rösten darrar och man tappar gärna tråden. Men oavsett, så reser man sig och gör sitt bästa försök. Bara det är häftigt att se.

 

Det talas varmt om dagarna vi har haft tillsammans, man har fått mycket ny kunskap om såväl rättigheter/skyldigheter som ILO konventioner och hur man argumenterar på ett bra sätt. Det talas också mycket om att man har knytigt nya kontakter och funnit många nya vänner. Vänner som kommer kunna stå vid ens sida när man driver sina frågor gentemot ledningar, kamrater, familjemedlemmar och kollegor. Men något som man har gemensamt är en vilja att lära sig mer, man önskar fortsätta sin väg längst organisationernas arbete och även ta sin plats som ledare för dels sina lokala organisationer, men även inom federationerna och konfederationerna i framtiden. Något jag är helt övertygad om kommer bli verklighet.

 

DSC_0307.JPG

Ett härligt gäng som tar steget mot en jämställd framtid för Myanmars kvinnor

 

Det är fantastiska individer som jag har fått umgås med under dessa två dagar, det känns underbart fantastiskt att få lov att vara minoritet för en gång skull.

Innan jag avslutar så vill jag dela med mig av ett citat som jag fick höra under avslutningsdagen, tyvärr hann jag inte få namn eller bild på deltagaren då vi avslutade kort efter.

 

På frågan Vem litar du på mest i världen, utöver gud?

 Så svarade en kvinna, vackert klädd i en grön klänning Mest av allt så litar jag på mig själv, utöver vår gud.

Ett svar som jag ser som väldigt talande för självförtroendet och styrkan som finns att finna i samtliga individer i detta fantastiska land.

 

// Marcus S Linnros, med IndustriALL, Myanmar

Facklig verksamhet vaknar i Myanmar

Det är ganska exakt 2 månader sedan en oerfaren men exalterad ung man landade i Myanmar (tidigare Burma). Jag hade varit här under en veckas tid tidigare, men nu var det för att bosätta mig i landet under 3 månaders tid. Många frågor irrade runt i mitt huvud, mycket runt min egen säkerhet då detta främmande land i ärlighetens namn var lite skrämmande. Det skulle dock visa sig väldigt fort hur fel jag hade.

 

Myanmar är ett fantastiskt vackert land, både naturen och byggnaderna erbjuder en skönhet jag sällan skådat förut. En resa genom Yangons stadskärna erbjuder så enormt mycket för någon som mig som råkar vara förälskad i gammal kolonial arkitektur. Överallt står byggnader med över hundra år på nacken, överväxta av mossa, träd och buskar men ändå fortfarande bebodda och flitigt använda. Även gamla regeringsbyggnader står ståtliga och visar på kvalitén av de gamla byggmetoderna.

 

DSC_0099

Under kolonialtiden så huserade denna byggnad den högsta instansen av rättsväsen i landet, idag står byggnaden redo för att konverteras till museum

 

DSC_0065

Förutom kolonialbyggnader så är staden utsmyckad med många tempel och Pagodas. I och med att majoriteten av landets befolkning är buddhister så följer all skönhet som religionens antika arkitektur har att erbjuda med. Jag har hittills besökt ett antal olika Pagodas, som kan jämföras med små tempelstäder, ofta byggda runt ett centralt monument. En plats jag speciellt föll för, Shwedagon Pagoda, erbjuder ett lugn och en fridfullhet jag sällan varit med om. En helt otrolig plats.

I anslutning till dessa står ofta stora, vackert utsmyckade lägenhetskomplex. Som agerar boende för templets munkar och nunnor. Dagligen möter jag munkar som lugnt går längs gatorna och ber om donationer för dagens måltider och övriga utgifter, vilket har inneburit en hel del kontakt med dem. Även om väldigt få behärskar engelska, diskussioner har därmed varit svårt, så är de nog de vänligaste människor jag någonsin har träffat. Det är även en beskrivning jag skulle vilja tillägna hela landets befolkning.

 

Landet är dock drabbat av många svårigheter. Korruption, fattigdom, drogmissbruk, slavliknande arbetsförhållande och barnarbete är bara några av de dussintals problem som man var dag stöter på. Mellan byggnader ligger högarna av matrester, plast och annat skräp högt. Ett tydligt bevis på landets mycket bristfälliga renhållning. Råttor och myggor florerar bland resterna och som följd även sjukdomar. Myggorna bär bland annat på Denguefeber, en mycket allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till dödsfall, så myggmedel är något som konsumeras flitigt.

Bland soporna rotar även den okontrollerade mängden av vildhundar, något som går att finna på varje gata i varenda område. Dessa håller också gärna till i närheten av landets många matserveringar, tiggandes rester och rotandes i soptunnor.

DSC_0213

Äter man på lokala ställen får man räkna med modigt sällskap

 

Matställen finns det gott om i Yangon. Var gata erbjuder ett flertal så kallade Tea shops, lokala mindre matserveringar som erbjuder traditionell burmesisk mat. Tyvärr så möter man på dessa ställen allt som oftast ett problem som verkligen påverkar, åtminstone mig, något enormt. Som tidigare nämnt så är barnarbete är ett stort problem i Myanmar, trots undertecknade ILO konventioner som förbjuder just detta. Det svåra med att påverka situationen är att många ser barnarbete som något nödvändigt. Då dessa barn nästan uteslutande kommer ifrån familjer som inte har råd att betala för deras skolgång, så börjar dem jobba istället för att hjälpa till att sörja för familjens överlevnad. Ägarna av dessa matserveringar som anställer barnen ser ofta situationen som att dem hjälper en behövande familj, genom att sätta deras barn i arbete.

 

Hade barnarbete varit det enda arbetsmarknadsproblemet i Myanmar så hade det kanske varit lättare att påverka. Men så är tyvärr inte fallet. Låga löner, långa arbetspass, osäkra anställningar och otrygga arbetssituationer är bara några av problemen man står inför. Men förändringen kommer, i rasande fart ska tilläggas. Fackföreningsrörelsen växer markant för varje år som går. I dagsläget är bara drygt 1% av landets 50 miljoner invånare organiserade, en siffra som må verka låg, men man måste tänka på att rätten att organisera sig infördes som lag så sent som 2012. Som följd har både arbetsrelaterade problem men även levnadsstandard hamnat i rampljuset. Arbetare runt om i landet vet vad de vill, problemet är att man inte vet hur man når dit. Det är där organisationerna kommer in i bilden. Men även organisationerna lider idag av växtvärk.

 

Fackföreningsrörelsen i Myanmar är fortfarande väldigt splittrad på många håll. Flera olika organisationer och federationer slåss för att rekrytera samma medlemmar. Istället för att ha enskilda organisationer som organiserar specifika industrier, som i Sverige, så har man massvis av organisationer som jagar samma industrier. Detta blir problematiskt eftersom det skapar interna stridigheter mellan organisationerna. Strider bland organisationer som borde arbeta hand i hand.

Men det finns undantag. Dels federationer, som organiserar flera lokala fackförbund, men framförallt är det konfederationerna som tar steget fackförbunden borde ta. Genom att organisera flera av federationerna så kan man alltså förespråka starkt samarbete samt en bättre och mer riktad organisering.

 

Under min tid här i Myanmar har jag äran att arbeta tillsammans med en sådan konfederation.

Confederation of Trade Unions Myanmar (CTUM) är en samarbetspartner till organisationen jag arbetar genom, IndustriALL. Min organisation, som är en internationell organisation, fokuserar sitt arbete i Myanmar på framförallt två industrier, nämligen textil- och gruvindustrin. Industrier som även CTUM arbetar för att organisera.

 

Under min snart 1 1/2 månad här så har jag gång på gång imponerats av driften och energin som fackföreningarna i landet arbetar med. Oavsett vilken nivå jag har arbetat med, om det så är lokal, federation eller konfederation så har alla en sak gemensamt. En brinnande passion för att förändra landet till det bättre. Att arbeta med CTUM har varit krävande, det måste jag medge. Nästintill varje dag sedan jag anlände har varit arbetsdagar, även dagar jag har spenderat hemma har varit kantade av arbete i form av rapporter, förberedelsearbete och studier av lagar, rättigheter och regler. Men min nivå av arbete går inte ens att jämföra med att vara fackligt aktiv i Myanmar idag. Dessa fantastiska, drivna individer viger största delen av sin tid åt att kämpa för förändring. Speciellt i CTUMs fall, där det i många fall handlar om arbete 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. På grund av denna arbetsbörda så har vissa till och med valt att bosätta sig på kontoret då det sparar dem tiden det tar att resa till och från arbetet.

Jag hyser en enorm respekt för mina kollegor, arbetet som de utför är något få människor skulle orka med. De gör det inte av personliga skäl, utan för ett bättre Myanmar.

 

Av alla dessa fackliga hjältar så är det speciellt två personer som jag som avslutning vill ägna en kort sektion åt.

 

KyiKyi Khant Tun har kommit att bli en nära och god vän under min tid i landet. En man som viger stor del av sin tid åt att lära denna förvirrade västerlänning allt relaterat till hans vackra hemland. Han sitter inne med en enorm kunskap om såväl gator, områden, traditioner och även om de olika organisationerna.

Kyi är projekt koordinator för IndustriALL i Myanmar, något som innebär en enorm mängd jobb varje dag i form av aktivitetsplanering, mail, telefonsamtal m.m. Han arbetar även sida vid sida med mig dagligen med organisation, workshops, utbildningar och konferenser. Men trots hans tunga arbetsbörda så möter han upp mig varje morgon med ett leende och ett varmt Good morning brother!.

Att en dag behöva lämna Myanmar och min broder kommer onekligen kännas väldigt tungt, men dessa upplevelser jag har fått tack vare honom kommer jag alltid värdesätta. Dels arbetsrelaterat men även allt jag fått erfara runt Myanmars matkultur, sevärdigheter, traditioner och arkitektur. Saker jag säkerligen aldrig fått uppleva på samma sätt utan Kyi som vägledare.

 

DSC_0338Khaing Zar Aung är kassör för CTUM, en titel som absolut inte rättfärdigar hennes arbete.

Förutom att sköta ekonomin, vilket i landets kontext är extremt betungande. Detta på grund av avsaknaden av ett automatiskt betalsystem av fackavgifter, så är hon dagligen aktiv i allt vad organisationen arbetar med. Hon leder aktiviteter, planerar organisationsarbete, håller förhandlingar och en hel uppsjö av andra uppdrag.

Hon har 10 års erfarenhet med organisationen och det märks när man arbetar vid hennes sida. Det är få människor som har den där fantastiska talangen att fånga människors intresse under föreläsningar, Khaing Zar är definitivt en av dessa. Jag har varit involverad i flera projekt tillsammans med henne, bland annat vid strejkförhandlingar och till följd även förhandling med koncernchefer. Hon är en förhandlare av rang! Konkret, vältalig och påläst. Alltid med ett lugn som är imponerande och alltid med arbetstagarens intressen nära hjärtat. Även om hennes arbetsbörda ibland kan bli enormt överväldigande, mer än en gång har jag mött henne då hon ser helt slutkörd ut, men denna fantastiska människa låter aldrig detta hindra henne ifrån att fortsätta kämpa.

Khaing Zar har även hon kommit att bli en nära vän under min tid här och är också en enorm källa av kunskap. En kunskap som hon alltid är mån om att dela med sig av.

//Marcus Linnros

Ungdomsansvarig i GS-facket, med IndustriALL i Myanmar

 

Intervjuer med fackligt aktiva i Västafrika

Av Parisa Maleki

Att vara med i facket eller att vara fackligt aktiv i Sverige är inte något vidare uppseendeväckande. I andra delar av världen kan ett fackligt engagemang vara förenat med repressalier på arbetsplatsen, trakasserier i privatlivet eller till och med livsfara. Varje år mördas personer på grund av sitt fackliga engagemang runt om i världen. Många förtroendevalda tvingas även gå i exil antingen efter hot eller våld från olika grupper. Syftet med hoten och våldet mot fackligt aktiva är framförallt att avskräcka andra från att börja engagera sig fackligt. ST-facket stödjer flera internationella fackrättsliga projekt som syftar till att förbättra arbetsvillkoren för arbetstagare i de västafrikanska länderna.

Parisa Maleki, ST student, följde med till Togo vid ett av ST fackets projektbesök där flera länders fackliga representanter deltog i en konferens. Parisa passade på och intervjuade några fackligt aktiva:

Ouepia Akodia Gregoire,
Medlem i facket UGMB – facket för arbetare med hushålls-nära-sysslor.
– Jag arbetar som säkerhetsvakt på en ambassad, men är anställd av ett företag. Från början arbetade jag för ambassaden, men de outsourcade sedan min tjänst till företaget.

Varför blev du fackligt aktiv?
– Jag gick med i facket för att försöka förbättra arbetsförhållandena på min arbetsplats och främja mina intressen som arbetare. Innan jag gick med hade jag uppmärksammat fackets aktiviteter, de inspirerade mig, så jag bestämde mig för att bli medlem.

Vilka frågor arbetar ditt fackförbund med just nu?
Stora förändringar har skett i facket senaste tiden, vi har fått en ny ledare och just nu ligger fokus på att mobilisera rörelsen.

Vad har ni för strategi för att nå ut till möjliga medlemmar?
Vi bjuder in nuvarande medlemmar till träffar och uppmanar dem att ta med kollegor som ännu inte är medlemmar. Sedan en tid tillbaka håller vi regelbundna studiecirklar och lär oss mer om den svenska modellen. Genom detta arbete försöker vi väcka uppmärksamhet och bidra till ökade kunskaper om fackligt arbete.

Hur bemöts det fackliga arbetet av era arbetsgivare?
Vi fick faktiskt stöd från ambassaden jag arbetar för. Ambassaden skickade ett brev till företaget jag är anställd hos och uppmanande företaget att låta oss organisera oss. Vi har inte någon dialog med företaget kring arbetsförhållandena idag, men vi berättar för arbetsgivaren om våra olika aktiviteter.

WS 2 Rhoda BoatengRhoda Boateng,
från Ghana och anställd vid
ITUC-Afrika (global federations kontinent organisation)

Varför började du engagera dig i frågor om fackliga rättigheter och otrygga arbetsförhållanden?
– Unga arbetstagare är väldigt marginaliserade inom fackföreningsrörelsen. Denna grupp av personer representerar cirka 65% av den totala befolkningen i Afrika men är den minst representerade i fackföreningarna.
– Det beror på olika anledningar, bland annat arbetslöshet, bristande intresse och otillräcklig information om fackligt arbete. Som ung arbetstagare på ITUC-Afrika, känns det viktigt att aktivt arbeta med ungas arbetsförhållanden.

Du menar att den informella sektorn har expanderat med anledning av privatiseringar. Kan du ge exempel på arbete i den informella sektorn?

– Till exempel gatuförsäljare, städare, småhandlare, frisörer och sömmerskor.

Är det flest män eller kvinnor som arbetar inom den informella sektorn?
– Kvinnor dominerar denna sektor, främst på grund av de kategorier av arbete som utgör den informella sektorn.

Finns det några fackföreningar som arbetar för arbetstagarnas rättigheter inom den informella sektorn?
– Ja, till exempel föreningen för informella arbetare Workers Association (UNIWA) som är ansluten till Ghana Trades Union Congress i Ghana. Ett exempel på en fackförening som arbetar för arbetstagarnas rättigheter inom den informella sektorn i Afrika.

Vilken är den största utmaningen för fackföreningar eller arbetstagare inom den informella sektorn när det gäller fackliga rättigheter och kampen för bättre arbetsvillkor?
– Att Organisera är den största utmaningen för fackföreningarna i dag. Det svåra ligger i att de är utspridda och det är svårt att hitta statistik för denna stora grupp av arbetstagare. För att möta utmaningarna måste man vara innovativ.

WS 3 Sonia SawadogoSonia Sawadogo, Barnmorska, Burkina Faso.
Medlem i centrala ungdomskommittén för Burkina Fasos fackföreningar samt medlem i fackföreningen för barnmorskor.

Varför började du engagera dig i facket?
– Som barnmorska, upptäckte jag många problem på min arbetsplats som är ett statligt sjukhus och ville göra något åt saken. Jag blev inspirerad av min lärare från barnmorskeutbildningen, hennes kamp i facket stärkte mig och hon är numera ledare för hälso- och sjukvårdsfacket. Så jag bestämde mig för att gå med.

Hur är situationen för fackligt aktiva i Burkina Faso?
– Det går inte att säga något generellt, utan det skiljer sig åt mellan arbetsgivare. Vi har inte några problem i förhållande till arbetsgivarna för närvarande. Min chef har inte något problem med att jag är i facket, men det är inte alla arbetsgivare som är positiva till att deras anställda är fackligt aktiva. –
Vårt främsta problem just nu är att det finns en del konflikter mellan barnmorskefacket och hälso- och sjukvårdsfacket. Barnmorskorna var tidigare medlemmar i det övergripande hälso- och sjukvårdsfacket, men bestämde sig för att starta en egen fackförening.

Kan du berätta om en positiv förändring som din fackförening har bidragit till?

Barnmorskor har numera möjlighet att efter vissa intagningsprov, vidareutbilda sig till gynekologassistenter, en utbildning som staten står för. Det är en förändring som jag är stolt över att min fackförening bidragit till.

WS Elisabeth Lawson O Nadou,Elisabeth Lawson O Nadou,
ledare för Togos nationella federation
för offentliganställdas fack.

Varför började du arbeta med fackliga rättigheter?
– Jag arbetade på finansdepartementet i Lomé och det uppmärksammade en del problem på arbetsplatsen som cheferna inte tog tag i. En dag ställde jag mig upp och sade rakt ut vad som behövde göras och fick kollegorna med mig. I det skedet vågade inte arbetsgivaren straffa mig på något sätt. Mina kollegor utsåg mig efteråt till deras fackliga talesperson på arbetsplatsen, utan att jag ens kandiderat till den positionen! Sedan dess har jag fortsatt med mitt fackliga engagemang och nu arbetar jag på en mer övergripande nivå med arbetares rättigheter.

Vad är det positiva med att arbeta med fackliga rättigheter som är Mänskliga rättigheter i arbetslivet?
– Att man är i en solidarisk miljö och samlar folk och att man kämpar för rättigheter och ser förändringar. Under tiden jag har arbetat fackligt har vi exempelvis dubblat minimilönerna främst bland den lågavlönade personalen inom militären.

Vad kan du säga om Togos skattesystem utifrån ett jämställdhetsperspektiv?
– Problemet är inte skatterna, utan avdragen. Kvinnor antas inte ha utgifter för familjen, då männen traditionellt setts som familjeförsörjarna. Därför har kvinnor, till skillnad från männen, inte möjlighet att göra avdrag för hushållsutgifter. För att en kvinna ska kunna göra sådana avdrag, behöver hon kunna visa ett godkännande från sin man som bekräftar att de delar på hushållsutgifterna. Detta är dock ovanligt eftersom de flesta män vill behålla hela sin avdragsmöjlighet.

Hur arbetar ni med denna fråga i facket?

– Den drivs inte på en övergripande nationell nivå, utan kvinnor driver frågan antingen individuellt eller i mindre grupper.
– Jag har nyligen blivit vald till ledare för denna federation. De andra fem federationerna har manliga ledare och de är inte intresserade av att driva frågan. Kvinnliga arbetstagare är i majoritet inom den offentliga sektorn, men tyvärr ser det inte likadant ut i facket, i vart fall inte på en högre nivå. Männen vill överlag inte att deras fruar ska vara i framkant.
Så vem betalar hushållsutgifterna i hemmen generellt?
Har du någonsin hört talas om en man som betalar för hushållet?

Parisa Maleki, ST Student