Summering och reflektioner från Panaf Konferensen i Saly, Senegal

Deltagarna vid Panaf konferensen

Jag hade förmånen att vara med på Panaf’s årliga konferens under tre dagar. Turen hade kommit till de fransk-talande medlemsländerna att återrapportera och planera för de kommande åren. Nästa år håller man konferensen för engelsk-talande medlemsländer. Totalt består Panaf av 15 medlemsländer.

Panaf är ett fackligt utbildningsprogram som stöds av LO-TCO Biståndsnämnd. I samarbete med den afrikanska fackliga centralorganisationen OATUU och den internationella fackliga organisationen ITUC Afrika arbetar man för att utbilda och informera fackföreningsmedlemmar i Afrika genom studiecirklar och seminarier. Syftet är att massutbilda fackföreningsmedlemmar i frågor som demokrati, mänskliga rättigheter, förhandlingsteknik och numera även konflikthantering. Panafs roll att stödja utvecklingen av starka och oberoende fackföreningsorganisationer har varit grundläggande för att genomdriva förändringar som är viktiga för ländernas demokratiska utveckling.  I grund och botten handlar det om att utrusta varje människa med kunskap och verktyg för att stå emot kränkningar och orättvisor. Således utgick konferensen från tre huvudteman:

-Mänskliga rättigheter

-Demokrati och good governance

-Förebyggande och hantering av konflikter

Det är framförallt detta som har lyfts fram i de anföranden som jag har fått lyssna på. Det fackliga arbete som de nationella federationerna bedriver i sina hemländer har sin utgångspunkt i att rättvisa och demokrati handlar om mänskliga rättigheter och allas lika värde.  Fackligt utvecklingssamarbete handlar inte enbart om att skapa förutsättningar för fackföreningar i utvecklingsländer utan även om att utbyta erfarenheter och lärdomar från varandra.

Deltagarna från Benin, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Guinea, Niger, Demokratiska Republiken Kongo, Tchad och värdlandet Senegal visade stor engagemang och entusiasm vid diskussionerna om att t.ex.  tillämpa ett Result Based Management (resultatstyrning) tänkande i sitt arbete, om hur man kan arbeta fackligt  för att bidra till en lösning av konflikter samt om hur man kan arbeta fackligt för att motverka stigmatisering av HIV eller AIDS smittade inom arbetslivet.

Guineas delegation

Under konferensen tog jag även del av reflektioner om hur man ska möta de finansiella utmaningar som står inför dörren. Det konstaterades att det finns en brist på resurser- både materiella och personella – för att möta det ökade behovet av insatser. För att bevara Panaf och uppnå samma effekt diskuterar man om huruvida det är möjligt att etablera samarbete med andra fackliga aktörer och internationella partners.  Belgiska FGTB (motsvarande LO i Sverige) som också närvarade på konferensen har visat intresse att stödja programmet.

Ett ämne som jag gärna hade sett en fördjupad diskussion i är huruvida man ska öka kvinnors medverkan i fackliga organisationer i dessa länder. Enligt Panafs stadgar ska man minst ha 30 procents kvinnligt deltagande i alla sammanhang. Visserligen uppfyllde man den här kvoten vid den här konferensen men det återstår fortfarande mycket arbete med att skapa förutsättningar för kvinnors deltagande inte bara inom den fackliga rörelsen men utan för hela samhällsbyggandet.

Hindetou Namoano

Hindetou Namoano, översättare och tolk vid utrikesministeriet i Burkina Faso berättade vid en diskussion med mig att det delvis beror på att traditionella normer och strukturer fortfarande styr villkoren i samhället. Till skillnad från pojkar som vidareutbildas efter grundskolan återgår flickorna oftast till att arbeta i hushållet. Väldigt få kvinnor högskoleutbildas. En annan anledning är att det finns attityder i samhället som hindrar de välutbildade kvinnorna att nå positioner inom ledningen och ordförandeposten. Hindetou menar att liksom i andra delar av samhället är kvinnliga deltagare mer utsatta än deras manliga kollegor och utsätts ofta för diskriminering eller annan kränkande behandling.  Dock pågår en långsam förändring vad gäller synen på kvinnans roll i samhället. På frågan vad Panaf och internationella aktörer kan göra för att stärka kvinnans roll i fackföreningsrörelsen svarar Hindetou att det är viktigt att man fortsätter bedriva program som Panaf och att man ställer högre krav på de organisationer som är medlemmar i Panaf. Vidare tycker Hindetou att kvotering är en bra metod för att få en jämnare könsfördelning, framför allt i ledande positioner.

Sammanfattningsvis bidrog konferensen inte enbart till att deltagarna fick träffa varandra och se vilka starka krafter som arbetar för samma mål men bidrog även till at öppna för nya kommunikationskanaler vad gäller fackligt samarbete över de nationella gränserna. Jag blev fascinerad av den entusiasm och engagemang som deltagarna visade. Slutorden för det här inlägget får bli: Utan tålmodig och konsekvent arbete är det svårt att styra utvecklingen i rätt riktning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s