Vittnesmål från Sekar Sathasivam, före detta migrantarbetare från Indien

Sekar Sathasivam på TCWF:s kontor i Chennai

1994 blev Sekar Sathasivam från Tamil Nadu i södra Indien lovad ett jobb på en textilfabrik i Saudiarabien. Tre år senare kom han hem med skulder så stora att familjen blev tvungen sälja sitt hus. Idag arbetar han tillsammans med TCWF (Tamil Nadu Construction and Unorganized Workers Federation) med information och utbildning för att indiska arbetare ska vara bättre medvetna om sina rättigheter innan de åker iväg för arbete utomlands.

– En vän från min hemby berättade om möjligheten att arbeta i den saudiska textilindustrin och tjäna mellan 20-25 000 rupier (ca 2500- 3000 kr) i månaden. 80 000 rupier skulle kontraktet kosta. Jag var tvungen att låna ihop hela summan men med den utlovade lönen trodde jag att jag snart skulle kunna betala tillbaka skulden.

Vännen skickade Sekar till en rekryteringsagent till distriktshuvudstaden, därifrån skickades han vidare till Chennai och slutligen till Mumbai tillsammans med 13 andra arbetare. Sekar förstod aldrig vilken av de fyra mellanhänderna som egentligen var ansvarig för processen.

– Innan vi gick på planet i Mumbai blev vi tillsagda att hastigt skriva på ett nytt kontrakt. Det var skrivet på engelska så jag förstod inte vad som stod i det men eftersom jag hade betalat mycket pengar och vi redan var på väg såg jag inget annat alternativ än att skriva på.

– Vi var 14 personer på planet som alla hade lovats hyggliga jobb i Saudiarabien. När vi hade landat tog de män som mötte oss genast hand om våra pass. Sedan blev vi ivägskickade i bilar till olika ställen. Jag trodde att jag skulle till en klädfabrik men istället körde de mig till en boskapsfarm långt ute i ingenstans. Där var jag tvungen att sova tillsammans med djuren jag skulle ta hand om. Min enda mänskliga kontakt var chauffören som kom med mat och vatten, en liten bit bröd tre gånger om dagen och 50 liter vatten som skulle räcka en hel vecka i det varma klimatet.

– De första sex månaderna arbetade jag helt utan lön, brödet jag fick var tillräcklig ersättning sa de. Därefter fick jag 5000 rupier (ca 600 kr) i månaden men istället krävde de då att jag skulle börja betala för mat och vatten. Gården låg långt ute i ödemarken så jag kunde inte ta mig därifrån själv. På grund av det lån jag tagit för att betala rekryteringsagenterna var jag också tvungen att fortsätta arbeta.

De första månaderna levde Sekar helt isolerad på gården. Efter en tid upptäckte han att det med en ett avstånd på ca 5 km emellan fanns andra gårdar med landsmän i samma situation som han själv. Efter tre år gick hans arbetstillstånd ut och han kunde äntligen återvända till Indien. Han kom tillbaka utan några pengar vare sig till familjen eller till att betala tillbaka skulderna:

– Den höga räntan hade gjort så att skulden fördubblats. För att kunna betala blev vi därför tvungna att sälja vårt hus i Murugeson vilket var väldigt svårt.

Vad som hände Sekar var nu nästan 20 år sedan men hans erfarenheter från Saudiarabien delas fortfarande av tusentals migrantarbetare varje år. Gränserna till ren människohandel är precis som i Sekars fall ofta fina. Enligt den amerikanska Trafficking in Persons Report från 2011 är trafficking fortfarande mycket vanligt förekommande i Saudiarabien. Vanligt är enligt rapporten att Indier precis som Sekar blir lovade jobb inom industrin eller byggbranschen men istället sätts att ta hand om djur ute i öknen. Många kvinnor lovas också anställningar som sjuksköterskor men blir på plats tvingade att arbeta som hushållerskor under slavliknande former.

Sekar berättar om ett fall där en man i trettioårsåldern från samma distrikt blivit lovad arbete som affärsbiträde i Saudiarabien men istället tvingats till att vakta kameler ute i öknen. Familjen slutade plötsligt att höra från honom men fick efter en tid veta att mannen hade dött.

– Ingen vet hur han dog men det var efter en olycka där en av kamelerna dött under hans vakt som han försvann. Familjen försöker nu få tillbaka hans kropp till Indien men arbetsgivaren vägrar att betala för transporten.

Idag har Sekar ett fast jobb som skräddare i Chennai. På fritiden ägnar han mycket tid åt informationsarbete tillsammans med TCWF. De sju fackförbund som ingår i federationen TCWF bedriver tillsammans informationskampanjer och utbildningar för arbetare att vara medvetna om sina rättigheter innan de åker iväg.

– Vad som behövs är kunskap. Många här i Tamil Nadu har en förskönad bild av vad det innebär att vara migrantarbetare. Att ha en familjemedlem som arbetar i utomlands och skickar hem pengar ger hög status och ofta är det trycket från familj och grannar som gör att många söker sig till Gulfen. Människor måste känna till riskerna och veta vad som pågår i Saudiarabien och andra länder innan de åker dit för att arbeta, avslutar Sekar.

(Översättning av engelsk version på http://www.connect.bwint.org)

/Ville

 

En reaktion på ”Vittnesmål från Sekar Sathasivam, före detta migrantarbetare från Indien

  1. Otroligt bra vittnesmål och historier. Vi kan ju bara klippa och klistra rakt av till våra rapporter härifrån. Hoppas du mår bra och lär dig massor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s