Migrantarbetares villkor i Sverige och Malaysia

Text från flyktingbloggen.org

Arbetare från Sri Lanka i en fabrik som exporterar dörrar till Europa och Nordamerika, bland annat till Sverige. ”Majoriteten av malaysierna här är medlemmar i facket men inga av de 40 % som kommer från andra länder. Företaget vill behålla deras låga löner och hindrar dem från att organisera sig.” säger Suhaime som är fackligt ombud på fabriken.
Arbetare från Sri Lanka i en fabrik som exporterar dörrar till Europa och Nordamerika, bland annat till Sverige. Medellönen på fabriken är ca 1400 kr i månaden men de 40 % som kommer från andra länder än Malaysia tjänar oftast betydligt mindre än så. ”Majoriteten av malaysierna här är medlemmar i facket men inga av de utländska arbetarna. Företaget vill behålla deras låga löner och hindrar dem från att organisera sig.” berättar Suhaime som är fackligt ombud på fabriken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Malaysia har mycket av sin ekonomiska framgång att tacka de två miljoner migrantarbetare som arbetar i landet. I till exempel byggsektorn utgör de 69 % av arbetskraften. De får oftast nöja sig med de farligaste och sämst betalda arbetena och rapporter om övergrepp är vanliga.

Rai Tamang, Ordförande för Nepali Migrant Workers' Association
Rai Tamang, ordförande för Nepali Migrant Workers’ Association

”300 arbetare skickas varje år tillbaka till Nepal i svarta säckar efter att ha dött i arbetsplatsolyckor”  berättar Rai Tamang som är ordförande för Nepali Migrant Workers’ Association. Lagen tillåter inte migrantarbetare att blida egna fackförbund, ändå organiserar Nepali Migrant Workers’ Association drygt 1290 medlemmar runt om i landet. Genom samarbete med Malaysian Trade Union Congress (malaysiska LO) har man kunnat driva många fall mot arbetsgivare som gjort sig skyldiga till övergrepp och brutit mot arbetarnas kontrakt. Detta har enligt Rai lett till att villkoren för nepalesiska migrantarbetare förbättrats något de senaste åren eftersom arbetsgivarna nu vet att de har ögonen på sig. Rai Tamang är hoppfull:

”Malaysia är beroende av oss och vårt arbete, om vi lyckas organisera fler och nå ut också till grupper från andra länder har vi alla möjligheter att kunna påverka förhållandena här.”

Men för arbetskraftsinvandrare att engagera sig i facket krävs en stor portion mod. Rai berättar att de flesta inte vågar kräva bättre villkor och än mindre ta kontakt med facket, trots att de enligt malaysisk lag har rätt att engagera sig fackligt. Arbetstillstånden är knutna till arbetsgivaren och de som avskedas eller säger upp sig förlorar också sin rätt att vistas i landet. Därför accepterar de flesta de villkor arbetsgivaren ställer.

Malaysia får regelbundet kritik av internationella organisationer för sin restriktiva lagstiftning och behandling av migrantarbetare. Därför är det skrämmande att inse hur mycket som faktiskt går att jämföra med situationen i Sverige. Också i Sverige börjar vi vänja oss vid att läsa om människor som blivit tvingade att arbeta gratis eller återvända med skulder efter att ha blivit lurade av arbetsgivare och rekryteringsagenter.

Enligt de nya regler för arbetskraftsinvandring som regeringen införde 2008 kan arbetsgivare söka tillstånd hos Migrationsverket för att anställa arbetare från länder utanför EU. De berörda fackförbunden ges också möjlighet att yttra sig och då de kontrakt arbetsgivare presenterar oftast är i enighet med kollektivavtal så finns sällan någon anledning att neka arbetstillstånd.

Så långt låter ju allt bra, Sverige behöver arbetskraft och med det nya systemet har fler möjlighet att ta sig hit på laglig väg. Problemet är bara att anställningserbjudandet inte är juridiskt bindande. Det finns alltså ingenting som hindrar arbetsgivaren från att betala ut lägre lön och erbjuda helt andra villkor än de som Migrationsverket godkänt och arbetaren blivit lovad.

Eftersom arbetstillstånden är knutna till arbetsgivaren, precis som i Malaysia, kan de som blivit lurade på detta sätt ofta ingenting annat göra än att finna sig i de nya, sämre villkoren. De som blir avskedade eller säger upp sig har tre månader på sig att hitta en ny arbetsgivare som också denne måste ha blivit godkänd av Migrationsverket.

Visserligen något mer generöst än i Malaysia där avskedade arbetare förlorar sina arbetstillstånd omedelbart, men tre månader är kort tid för den som inte kan språket och saknar nätverk i Sverige. Därefter återstår bara att försöka finansiera en hemresa, invänta utvisning eller fortsätta söka arbete som papperslös. För dem som tagit på sig stora skulder för att ha råd att betala sina rekryteringsagenter och resan till Sverige är det sistnämnda oftast det enda alternativet.

Praktiskt för de arbetsgivare som vill kunna utnyttja arbetskraftsinvandrare utan att betala riktiga löner och enkelt bli av med dem som kräver för mycket alltså. En katastrof för de som blir lurade av oseriösa arbetsgivare och tvingas arbeta till mycket sämre villkor än de blivit lovade. Eller de som sitter inspärrade på Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning, utan möjligheter att kunna ställa de som lurat dem till svars. Både Malaysia och Sverige är beroende av arbetskraft från andra länder, frågan är vem som ska bli först att erkänna dem samma rättigheter som sina inhemska arbetskamrater.

För exempel på hur lagen för arbetskraftsinvandring fungerar så lyssna på Randi Mossige-Norheims reportage Den nya svenska modellen från Konflikt i P1 förra året.

Ville Henrik-Klemens

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s