Minnen från 23 år till sjöss

Ariel Tobias

Det har gått två år sedan Ariel Tobias från Manila på Filippinerna slutade arbeta på sjön. Efter 23 år ombord på över 40 olika fartyg har han många historier att berätta. Bland annat var han ombord på kryssningsfartyget Zenith som 2009 fattade eld i Frihamnen i Stockholm. Medan passagerarna evakuerades och fick några dagars gratisvistelse i Stockholm arbetade Ariel och de andra i besättningen dygnet runt med att röksanera fartyget. Ofta påminner kryssningsfartygen och tankerskeppen mer om stora flytande fängelser berättar Ariel:

Rederierna kan förvänta sig att du ska arbeta från sex på morgonen till tio på kvällen varje dag under flera månader till sjöss utan övertidsersättning. De behandlade oss som djur och den som klagade eller försökte ta kontakt med facket medan båten var i hamn kunde de låsa in ombord tills båten gav sig av till sjöss igen. De som rapporterade missförhållanden till utländska fackföreningar blev svartlistade av bemanningsföretagen när de kom tillbaka till Filippinerna”

Mer än 300 000 filippinska sjömän utgör ungefär en tredjedel av arbetskraften i hela industrin. På de europeiskt ägda fartyg Ariel arbetade bestod besättningen oftast av både asiatiska och europeiska sjömän. Han beskriver det som två skilda världar ombord.

”I den europeiska delen av besättningen hade alla egna hytter, de fick bra mat och betalda semestrar var tredje vecka, vi andra delade hytter fyra och fyra, åt i en separat matsal med sämre mat och arbetade flera månader till sjöss utan en enda ledig dag.” 

Ariel berättar om en gång då han tillsammans med några andra i besättningen försökte organisera en fackklubb på fartyget de arbetade på: ”När officerarna fick reda på vad vi höll på med gav de 12 av oss sparken och skickade oss tillbaka till Filippinerna”

För två år sedan stukade Ariel sitt knä i en trappa ombord på ett fartyg på väg till Brasilien. Istället för behandling fick han smärtstillande tabletter och var tvungen att fortsätta jobba. Men smärtan blev bara värre och knät så svullet att när fartyget anlände i Rio gick Ariel för att se en läkare som sa att knät behövde opereras. Med stöd av Transportarbetarinternationalens (ITF:s) lokala kontor i Rio kunde han få företaget att bekosta operationen. Men knät blev aldrig riktigt bra igen och Ariel blev tvungen att lämna livet som sjöman för gott. Han sattes på ett plan tillbaka till Manila utan någon som helst ersättning från företaget.

Idag arbetar han med att sälja handväskor och andra läderprodukter på marknader runtom i Manila. Trots de dåliga villkoren medger han att han saknar livet ombord.

Klart att jag saknar det, i 23 år var det mitt liv och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det. Jag har många goda vänner och minnen från den tiden. Allt jag önskar är att rederierna kunde behandla oss som människor. De skulle inte kunna segla utan oss och vi förtjänar att bli behandlade med respekt.”

(Svenska Stena Line är ett av många bolag som anstället filippinska sjömän till löner och villkor få svenskar skulle acceptera.)

/Ville

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s